Att värdera hälsa

På Läkemedelsriksdagen nyligen diskuterades värdet av ett barns liv. En fråga utan svar men ändå något som beslutsfattare ibland måste fundera över.  En fråga var hur mycket ett läkemedel till ett barn får kosta?

Niklas Hedberg, chef för avdelningen för nya läkemedel på TLV, berättade att de får indikationer på att gemene man värderar barns liv högt. Att om vi levt i en direktdemokrati skulle vi vid en folkomröstning sagt ja till att barnens hälsa är mer värd än äldres, att den skulle få kosta mer och deras läkemedel skulle subventioneras i högre utsträckning. Men, sade han sedan, så går det inte till. Att ta med kronologisk ålder vid en subventionsbedömning tillåts inte av lagen.

Med detta, för mig personligen lugnande besked, i färskt minne blev jag förvånad av artikeln om Zytiga i Svenska Dagbladet häromdagen. Enligt den gäller tydligen det motsatta för äldre. Artikeln handlade om underlaget som TLV använt när de fattade beslut om att läkemedlet Zytiga mot prostatacancer inte skulle subventioneras. Av underlaget framgår att den aktuella åldergrupen, i snitt 69 år, ger ökade kostnader för samhället om de överlever eftersom de inte längre är produktiva. Kronologisk ålder verkade plötsligt spela roll.

Kort efter artikeln i SvD gick TLV ut och förklarade sig. Allas liv, även pensionärernas, är lika mycket värda, konstaterade de. Det handlade om en olycklig formulering som hamnat i beslutsunderlaget. Men, förklarade de också – frågan om en person kommer kunna fortsätta arbeta som ett resultat av sin behandling, är en faktor som vägs in i bedömningen. Och med det resonemanget blir läkemedel som främst används av äldre, icke längre arbetsföra, mindre intressanta för samhället att betala för.

Jag kan tycka att det är ett ganska logiskt. Vi har ett system där det behövs prioriteringar över hur statens kassa ska fördelas. Även om det känns makabert att ställa personers hälsa, lidande mot kostnader så sker det hela tiden. På myndigheterna, i landstingen och i den enskilda läkarens vardag. Det väljs och väljs bort.

Men TLV har också i sitt uppdrag att ta med etiska aspekter i sina bedömningar, som människovärde, behov och solidaritet. Faktum är ju att en treåring som får sitt liv förlängt liv med fyra, fem eller ens tio år kommer inte heller hinna dra in pengar till staten. Kanske behöver just det bli tydligare, att bedömningen av hälsoekonomiska beräkningarna bara är en del av det ett subventionsbeslut grundar sig på?

Grejen med många av dessa framför allt cancerläkemedel är att de inte botar utan förlänger livet med några månader. Månader som kan vara ovärderliga för den enskilde men inte för finanserna. Det finns inga enkla svar, inga klara rätt och fel. Att olika landsting gör olika bedömningar för Zytiga och andra läkemedel är ett tydligt tecken på det.

En stor del av våra läkemedel används av äldre och kanske blir just ålder en viktigare aspekt i framtiden. Kanske kommer betalningsviljan för dyra behandlingar till de  som lämnat arbetslivet bakom sig att sjunka. Och om jag kommer förväntas arbeta tills jag blir 70-plus kanske staten vill betala mina läkemedel till dess?
Alltid något.