Det tycks som att det, i det här landet, råder någon sorts konsensus om att det på många områden, förutom till exempel ekonomiska tillgångar, bör råda jämlikhet eller om man föredrar det uttrycket – jämställdhet. Det gäller till exempel vården: I det här landet ska hälso- och sjukvård ske på lika villkor för hela befolkningen. Den ska med andra ord vara jämlik. Men den är ojämlik konstaterar Lifs kommission för en jämlik vård som nyligen lämnade sin tredje rapport. Och många med dem. Nyligen kom också den statliga myndigheten Vårdanalys med en analys av omotiverade skillnader inom vården.
Frågan är vad man kan, alternativt vill, göra åt det?
Till att börja med kan vi förstås konstatera att så väl i världsmåttstock som lite mer avgränsat är den svenska sjuk- och hälsovården både bland den jämlikaste och bästa. Det vill säga vår chans att överleva en allvarlig sjukdom eller leva länge är betydligt större i det här landet.
Icke desto mindre vet vi att den vård och behandling vi erbjuds är beroende av var vi bor, vårt kön, utbildningsnivå, pengar på kontot, födda här eller där, ålder och om vi förutom den somatiska sjukdomen också har en funktionsnedsättning eller psykiatrisk diagnos. Det är knappast någon nyhet. Men inte desto mindre upprörande, tycker åtminstone en del av oss.
Och ett faktum som såväl den tidigare socialministern liksom den nuvarande sjukvårdsministern Gabriel Wikström försäkrade och försäkrar att man vill göra något åt.
Men kan man vårda bort den ojämlika vården? Och därmed den ojämlika hälsan? Ett viktigt påpekande i Lif-rapporten till det vi lite släpphänt beskriver som en jämlik sjukvård är det kommissionen kallar jämlikhet i form av vårdresultat. Det vill säga den fattige och funktionshindrades chans att överleva sin hjärt-kärlsjukdom ska vara densamma som den välbeställda oavsett kön och bostadsort. Överlevnaden i en cancersjukdom ska vara densamma oberoende av om du är nyanländ, lågutbildad eller akademiker och man.
I Lif-kommissionens rapport håller man sig till det man menar är skillnader som just är möjliga att vårda bort. Det vill säga alla tobaksrökare har rätt till samma goda behandling.
Det ska inte spela någon roll för behandlingsresultatet om en patient är påläst och välinformerad och har specifika krav, medan en annan med samma vårdbehov sitter tyst, skriver Lif-kommissionen och talar om vikten av en patientcentrerad vård.
Jag tänker att det behövs en hel del ojämlik behandling av patienter för att vården och vårdresultatet ska bli jämlik.
Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer
Om tio gånger fler fattiga blir sjuka pga ohälsosamma vanor än den enda rike med samma problem så kan vi inte vara glada även om de 10 vårdas jämlikt med den ende som har det bättre ställt. Det är ett större problem att få alla i samma utgångsläge med preventiva åtgärder misstänker jag
Värt att tänka på att det inte bara är vården utan även hälsan som ska vara god för hela befolkningen enligt hälso och sjukvårdslagen (“Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”), och att “Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.” (SFS 1982:763, §2) Så om de där fattiga blir sjukare än den rika så skulle de alla hamna före den rika i vårdkön. Effektivitetsmått för vad som ska behandlas eller inte kommer enligt prioriteringsordningen inte in förrän vid val mellan behandlingsalternativ för respektive person.
Nu har vi ju ett vårdsystem där man försöker ge i alla fall någon vård till alla, men med tanke på den ojämlikhet som kvarstår kan vi nog konstatera att vi inte riktigt uppfyller behoven i vissa grupper. Vårdgaranti inom en viss tid kan nog ses som ett exempel på hur man sätter den där prioriteringen utifrån “största behovet” ur spel (det är kanske inte alltid den som haft diagnosen längst som har störst behov, det beror ju också på vilken sjukdom det är och om diagnosticeringen sker lika fort hos alla personer), men kan såklart ha andra positiva effekter. En annan aspekt är ju att hälsa är en “totalupplevelse”, alltså inte bara kopplat till varje sjukdom för sig utan av en individs samtliga sjukdomar. Så hur hantera att vissa personer har ett stort behov för att de har en mängd var för sig “milda” sjukdomar (exemplet multisjuka äldre brukar dras upp på föreläsningar etc), jämfört med en person som har en enda något svårare sjukdom? Finns mycket att fundera runt!
Den ojämnlika vården förstärks av den nya Patientlagen.
Exempel: Den nya Patientlagen ger rätt för den enskilde att söka vård i vilket landstingsområde som helst i Sverige, vilket är bra!
Men det innebär också att den enskilde ska själv stå för rese och uppehållskostnaderna.
Fattigpensionärer och tusentals andra låg inkomsttagare med inkomster under EU.s fattigdomsnorm (10 700 kr i mån.), har inte råd med denna vårdreform. Däremot så tvingas denna kategori låginkomsttagare att solidariskt, med sina skattemedel bidra till att dom rika och besuttna kan utnyttja reformen för sig och sina närmaste. Inte enbart för att välja vård utan även få förtur i vårdköerna.
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här