Att screena eller inte screena, det är frågan

Vad kom först, det nya behandlingssättet eller de nya patienterna?

Man blir lätt fascinerad av de nya högeffektiva hepatit C-läkemedlen. Behandlingarna räddar liv och innebär så mycket färre biverkningar än de gamla preparaten som gjorde sjuka patienter än sjukare. När nya möjligheter uppstår är det lätt att hitta på idéer så man kan få ut så stor nytta som möjligt.

Tanken att hitta alla som bär på hepatit C-viruset är lockande om man samtidigt föreställer sig att nästan alla av dem också skulle kunna botas. Så har amerikanska myndigheter tänkt. Bland andra har smittskyddsmyndigheten, CDC, rekommenderat att alla som är födda mellan 1945 och 1965 ska testas åtminstone en gång för att utesluta att de är smittade. Just den ålderskohorten står för 80 procent av alla som tidigare testats positivt för viruset. 2014 hoppade även WHO på tåget och vill se en utökad screening. I New York är testning redan obligatoriskt om man hamnar på sjukhus.

Som med alla screeningsprojekt finns det även här för- och nackdelar. Den svenska debatten om mammografi har i decennier böljat fram och tillbaka så mycket att man inte riktigt minns vad som var bra eller dåligt. Och ibland erbjuder sjukvården PSA-tester till män utan att informera om vad vetskapen om ett förhöjt värde kan innebära. Kanske får man veta att man har en cancer som antagligen aldrig kommer att ta kål på en, men den finns där i kroppen.

Frågan är om det är rätt att screena för hepatit C. En analys i BMJ radar upp exempel på nackdelar med att idag göra massundersökningar för hepatit C. Vi är för tidigt ute. Först krävs det riktigt stora randomiserade studier som kan ge mer exakta siffror på hur mycket de nya medicinerna verkligen påverkar dödligheten. Studier måste också visa om screening kan göra någon skillnad. Vad vi vet hittills är att idag beräknas 80 till 85 procent av alla med hepatit C dö av orsaker som inte är leverrelaterade.

Man menar också att de nya läkemedlen funnits under en så begränsad tid att eventuella långtidseffekter ännu inte är kända. Mycket talar för att man blir botad efter tolv veckors behandling, men hur verkligheten ser ut på sikt vet man faktiskt ännu inte.

Dessutom finns teorier om att dagens sätt att räkna hur effektiva de nya medlen är inte helt stämmer överens om hur bra preparaten verkligen är, ett flertal av deltagarna i studierna hade ju inte haft någon sjukdomsprogress även som obehandlade. Vi behöver veta mer.

Det finns naturligtvis en nytta att känna till faktorer som kan påverka den framtida hälsan. Men en positiv diagnos förvandlar en individ till patient. Och det kan vara en patient som kanske aldrig blir riktigt sjuk men tvingas leva med sitt virus. Troligtvis kommer man att hitta en del av de två tredjedelar som spontanläker sin infektion. Behandlar man dessa har man gjort det i onödan. Och då har man dessutom utsatt dessa personer för möjliga biverkningar och en del av dem kan vara allvarliga även med de nya medlen.

Många kommer inte heller att få tillgång till de nya behandlingarna. I de flesta länder är läkemedlen så dyra att man tillsvidare inte kvalificerar sig som patient.

Det troliga är att smittade vill bli friskförklarade så snart som möjligt och inte vänta på en eventuell sjukdom. Ska man behandlas tycks det ju bäst att göra det direkt. Men med dagens priser för de nya preparaten får man vänta och leva i ovissheten ihop med sitt virus.