Året då sociala medier blev accepterat i sjukvården

Användningen och acceptansen av sociala medier inom sjukvård och läkemedelsindustri har utvecklats med raketfart under det senaste året. Vi gör mer än bara googlar på diagnoser och läkemedel.

Vi följer sjukdomsbloggar och blir allt mer intresserade av vårdens Facebooksidor. Även vi som är födda på 60-talet och dessförinnan känner oss bekväma med Facebook och twitter, även om twitter inte riktigt vill etablera sig hos oss svenskar. Vi har svårt att hitta användningsområden för twitter och kan inte riktigt förstå varför vi ska ”följa” olika personer. Inte ens det faktum att Barack Obama har 20 miljoner följare, Lady Gaga 30 miljoner och att påven började twittra på åtta språk den 12 december (@pontifex) har fått oss att börja använda den formen i någon större utsträckning.

Vad är det som bromsar en vidare utveckling av sociala medier i vården? Sjukvården och läkemedelsindustrin är som en egen liten ö i det sociala mediahavet. En ö som styrs av sekretesslag och etiska regler och som knappast kommer att bli lika gränslöst transparent som den enskilda individens blogg, Facebooksida eller twitterkonto. Flera patientorganisationer har sedan ett par år haft diskussionsforum på nätet där patienter kan utbyta erfarenheter, tipsa om bra läkare, behandlingar och dela med sig av sina privata tips. Sjukhus, kliniker och avdelningar öppnar Facebooksidor och twitterkonton men har ändå svårt att nå ut.

Några som har lyckats är Vårdguiden som på sin Facebooksida ger svar på och diskuterar frågor som rör vård, hälsa och omsorg i Stockholms län. Man har tydligt beskrivit hur sidan fungerar, att den är öppen vardagar 8-16 och var man ska vända sig andra tider med frågor. All information är medicinskt granskad och otrevliga och olagliga material tas bort. Liknande exempel finns i andra regioner och landsting ute i landet och vi kommer sannolikt se den här informationskanalen explodera under 2013.

Lagar och regler bromsar nog utvecklingen, men ska vi vara riktigt ärliga så hade det nog gått ganska trögt även utan dessa. Vi har svårt att prata om sjukdomar och att vi mår dåligt. Att då plötsligt göra det så att ”alla” kan läsa är för de flesta otänkbart. Det kan till och med vara farligt. Den behandling jag får för mina besvär är kanske livsfarliga för någon annan.

Redan idag finns sjukdomsbloggare som delar med sig lite för mycket av just sin sjukdom och behandling. Som privatperson får vi skriva vad vi vill så länge vi inte kränker, hotar eller är rasistiska. Hur skulle det se ut om till exempel läkemedelsföretag och läkare delade med sig av både det ena och andra. Många av oss har svårt att förstå sjukdomsbloggare som delar med sig om kan ha tiotusentals läsare och hundratals kommentarer varje dag. Är de så sjuka så att de inte vet vad de gör?

I mitt arbete som kurator träffade jag i höstas en skottskadad ung kille som låg i sjukhussängen med laptopen i knät. När jag frågade om han bloggade blev svaret ”Nej, men jag har fått 180 ”Gilla” på mitt Facebookinlägg om att jag har blivit skjuten i benet och här ligger jag och vill inget annat än tacka var och en personligen, för att de tänker på mig. Men det går ju inte och det gör mig stressad. Det är skitjobbigt!” Det är klart att det är jobbigt. Att inte kunna tacka den som bryr sig. Personligen. Och kanske är det just det personliga, eller saknaden av det personliga, som gör att sociala medier i vården behöver lite längre startsträcka.

Önska gränslöst inför 2013. Min egen önskan är allt annat än hemlig.  Att min forskning om effekten av sjukdomsbloggen på patient, anhörig och vård får en rivstart tack vare Professor Niels Lynöe, Karolinska Institutet. Vem vill inte veta om sjukdomsbloggen har en läkande effekt?

Önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år!