Är bloggen 2000-talets copingstrategi?

Är det rätt och riktigt att sjukvårdpersonal läser sina patienters bloggar och följer dem på twitter? Och dessutom på arbetstid. Och är det sant att den som bloggar får bättre vård? Vad händer då med de som inte bloggar?
Min tanke med min blogg här är att under hösten skriva om just sociala medier i vården, framför allt om bloggar men även om andra former. Reflektioner över fördelar och nackdelar och etiska aspekter. Är sekretessen hotad i och med patienternas närvaro i sociala medier?

I min bok Den bloggande patienten. Hur påverkas patient, anhörig och vård?, som kom ut på Gothia förlag i våras har jag intervjuat ett tiotal sjukdomsbloggare, ett par anhöriga, en läkare, en präst och en sjuksköterska. De som bloggar har allt från ms och cancer till psykiatriska diagnoser. Två kvinnor är infertila. Några är också anhöriga till unga personer med en neuropsykiatrisk diagnos.

Anledningen till att jag skrev boken var enkel och självklar. Jag har i mitt arbete som kurator på Radiumhemmet och Stockholms sjukhem träffat så pass många unga sjuka människor och deras anhöriga som bloggat om sin sjukdom och som mått så märkbart bra av att göra det, att det vore orättvist av mig att inte dela med mig av den kunskapen. Några av dem har bloggat sig ända in i döden. Det är inte så att den som bloggar får bättre vård men den som bloggar får mer uppmärksamhet. Och mer uppmärksamhet i vården kan leda till bättre vård.

Jag har fascinerats över sociala mediers förmåga att ge psykosocialt stöd. Dygnet runt, året runt. Visst finns det nackdelar. Men fördelarna överväger. Som vi alla vet får ingen säga att någonting är bra i vården om det inte är evidensbaserat. Min målsättning för 2012 är att vara igång med ett forskningsprojekt i ämnet. Frågan idag är bara var, när och hur?

Det finns många sjukdomsbloggare, en är Anne, en kvinna som mitt i livet har fått diagnosen multipel skleros, ms, Anne älskar att skriva men att blogga var inte självklart. Hon tyckte att ”de flesta bloggar som ligger ute på nätet är meningslösa modebloggar.” Men så gav hon med sig för att slippa kompisens tjat.  Hon var så förbannad på tjatet att bloggen fick namnet den förtjänade, Annes förbannade blogg eller annesfb.blogspot.se. Hon bestämde sig dessutom för att den skulle vara ”jättetråkig” så att ingen ville läsa. Den är inte jättetråkig. Den är fantastisk och har många läsare. Närmare 35 000 har besökt den sedan starten för två år sedan.  Idag kan Anne erkänna att hon mår bra av att blogga, att få ”skriva av sig” i sin blogg, hon säger till och med att hon älskar att blogga.

Jag vet att många i vården är ovana att läsa sjukdomsbloggar. Var finns de? Inte ska väl jag läsa mina patienters bloggar, om de nu bloggar? Eller ska jag det? Det är fortfarande inte helt ok att följa någons sjukdomsblogg. Varför kommer jag säkert prata mer om i senare inlägg. För alla er som gärna vill men inte riktigt vet var ni ska börja vill jag tipsa om en av de absolut bästa sjukdomsbloggar jag träffat på. Kristians, ”I kroppen min.blogspot.com
Läs den gärna, för i mitt nästa inlägg kommer jag berätta den fascinerande historien om bloggen som återuppstod.