Den 22 oktober arrangerade Apotekarsocieteten, Sveriges Farmaceuter och Sveriges Apoteksförening en utfrågning av sex riksdagspartier – SD var av någon anledning inte med. Ett centralt tema under utfrågningen var om partierna var villiga att ersätta apoteken för att förbättra dessas rådgivning alternativt höja handelsmarginalen på receptbelagda läkemedel. Samtliga i panelen ansåg att rådgivningen var viktig och otillräcklig, men ingen var beredd att utreda eller anslå medel för ändamålet.
Hälso- och sjukvården har många problem och apoteken, förstod jag, var inte längre det mest brännande. Jag kan också förstå tveksamheten eftersom apoteken skall ge vinst till sina ägare och det vore svårt att mäta vad effekten av resurstillskottet skulle bli. I stort var panelens åsikt att apoteken borde konkurrera med rådgivning och att politikerna inte skall detaljstyra branscher. Jag delar den grundsynen även om viss offentlig stimulans kan behövs för att komma igång. Märkligt nog nämndes i sammanhanget inte ett ord om den läkemedelsupplysning, som Läkemedelsverket tillhandahåller.
Barbro Westerholm (FP) tog upp frågan om apoteksmiljön. Förr, ansåg hon, gav apoteken en känsla av allvar och kunskapsborg, men nu ser de ut som andra butiker där man kan gå och strosa. Som jag ser det är det ett uttryck för att kunden/patienten blivit mer jämställd med dem bakom disken, vilket underlättar en mer givande kommunikation dem emellan. Även kritiken mot att apoteken starkt exponerar både handelsvaror och receptfria läkemedel har jag svårt att förstå – om det inte gäller homeopatika.
För övrigt läste jag nyligen en apotekares minnen från 1937-55. Av dessa framgick att den tidens apoteksinnehavare förutom från läkemedel drygade ut sina inkomster med dem från kosmetika, parfym, bijouterier, sjukvårdartiklar, böcker och väderleksobservationer!
En annan fråga avsåg förhållandet att kunder fått gå från apotek utan att få den medicin expedierad, som förskrivits. Det är möjligt att ambitionerna försämrats, men orsaken torde framför allt vara att antalet läkemedel ökat explosionsartad med alla generika och parallellimporterade produkter. För närvarande finns drygt 8000 preparat (förpackningsstorlekar oräknade) att lagerhålla. Även frågan om apotekspersonalens minskade tid för kompetensutveckling ventilerades. Situationen är inte bra, men det var den inte heller förr. 1989 genomförde Apotekarsocieteten en enkätundersökning bland sina medlemmar i samband med en utbildningssatsning (DUNDER). Enkäten visade att 50 procent av de svarande ansåg sig inte fått någon utbildning de senaste två åren.
Under kvällen diskuterades också farmacevternas roll inom hälso- och sjukvården. Att dessa är en del av denna framgår av lagstiftningen. Apoteken är det inte. Flera panelmedlemmar kom in på det viktiga arbete som klinikapotekarna utför. Dessa är för mig de mest hoppingivande inom dagens farmaci. De tillför sjukvården mycket friskt blod liksom en gång forskningsapotekarna på sjukhusapoteken gjorde.
När det gäller politiker har jag närmat mig ekonomiprofessorn Assar Lindbecks ståndpunkt. En gång i världen trodde han som aktiv socialdemokrat att regeringen var som ett centralkommando, som styrde landet. Vartefter åren gick såg han dess medlemmar mer som sjömän, som ständigt måste täta olika läckor i ett skepp. Så fort en är tätad måste de kasta sig över en ny.
Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer
Anders Cronlunds analyser och synpunkter är ofta skarpa och tankeväckande. Den senaste bloggen är i huvudsak inget undantag. Men det är två uttalanden som kräver en kommentar. Han refererar till en apotekares minnen i vilka berättas om att apoteksinnehavare drygade ut sina inkomster med dem från kosmetika, parfym, bijouterier mm. Ja, det har alltid varit så att apoteken sålt fria handelsvaror inom det läkemedelsnära produktområdet och lite till. Men om försäljningen i tidigare apotekssystem fick stor omfattningen så bedrevs den i en separat intill apoteket liggande butik, s k teknisk affär skild från apoteksofficinen. Var försäljningen av mindre omfattning upptog den bara en liten del av apotekslokalen. Försäljningen av handelsvaror minskade under 60-talet och tekniska avdelningar avvecklades successivt för att helt försvinna under 1970-talet. Huvudinriktningen blev främja beprövade produkter. Detta som en tydlig markering att apoteket var en seriös aktör inom hälso- och sjukvården.Tyvärr påbörjades en mer försäljningsdrivande strategi i slutet av 90-talet.
Det Barbro Westerholm tog upp under utfrågningen av politiker den 22 oktober var – om jag förstod det rätt – att det dominerande intrycket av nutidens apoteksinteriörer är att läkemedelsförmedlingen har fått en undanskymd roll. Det ger kunden en osäkerhet om apotekspersonalens kompetens särskilt som försäljningsambitionerna för handelsvaror har skruvats upp.
Att det ekonomiska avkastningskravet styr verksamhetsinriktningen kan ingen initierad betvivla. Att detta är tabu att påpeka fick vi erfara när centerpartiets talföre företrädare höjde tonläget och menade att sådant tal var en allvarlig vantolkning. Jag önskar att han får rätt, men vägen dit är lång. Skiftar man mål och medel för en bransch måste nya regler, incitament och stimulanser till för att även de ?mjuka avkastningsvärdena? ska få utrymme. Det vore en samhällsförlust om den pågående utvecklingen för apotekens roll inom hälso- och sjukvården fick fortsätta. De samhällsägda företagen borde ges uppgiften att visa vägen.
Min referens till förra gången apoteken var privata var att verksamheten även då bedrevs under ekonomisk press. Att Apoteksbolaget som monopolist inte hade denna press är uppenbart. Fram till 1993 bestämde företaget dessutom självt priset även på receptbelagda läkemedel.
Att apoteken har ett brett sortiment vid sidan av läkemedel speglar den allmänna konsumenttrenden att kunder vill få mycket uträttat på en plats. Dagens bensinmackar är ett typexempel på detta. Moderna konsumenter vill inte ha det som det var i Spanien att man köper vykort på ett ställe och frimärken på ett annat. Kanske grundar sig Leif H. Eklunds kritik av det omfattande utbudet på att det tar personaltid, som annars skulle gått till medicinsk/farmacevtisk rådgivning. Om det är fallet anser jag också det är felanvändning av personalen. Samtidigt har jag fått intryck av att de största hindren för denna information är den som måste ges om generika, parallellimport, högkostnadsskydd och bristande lagerhållning.
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här