Apoteken har ett eget ansvar att åstadkomma förändring

Under åren har apoteksmarknaden förändrats. Omregleringen 2009 har inneburit stora utmaningar, både för apoteksaktörerna och enskilda medarbetare. Apotek verkar i gränslandet mellan det offentligt styrda och den fria marknaden. Verksamheten är inte som vilken detaljhandel som helst.

Sedan dag ett på Läkemedelsvärldens redaktion har jag följt diskussionen om apotekens uppdrag, roll och betydelse, hur de ska avlasta vården och de ekonomiska förutsättningarna. Diskussionen är ofta intensiv – bland de närmast sörjande. Få utanför apotekssfären har apotekens bekymmer på sin radar.

Det är stora frågor som rör en viktig verksamhet med många aktörer. Det som förvånar är bristen på handlingskraft. Det jag märkt hittills är ord, ord och ord.

Bland annat har apotekens uppdrag beskrivits som otydligt. I Åsa Kullgrens del av apoteksmarknadsutredningen föreslås också att staten bör förtydliga vad grunduppdraget är.

Men är uppdraget verkligen så otydligt? I debatten kan man få intrycket av att varken fack eller apoteksaktörer vet vad apoteken primärt ska göra. Handlar det inte snarare om en rädsla för att farmaceutyrkets status devalveras och att högutbildade farmaceuter får ägna sig åt att sälja smink?

Den oron kan det nog finnas fog för. Men här har jag svårt att se varför farmaceuterna och apoteksaktörerna inte själva tar ansvar och agerar för att ge den allra bästa servicen och rådgivningen kring egenvård och användning av läkemedel.

Man kan till exempel redan i dag se till att kunderna kan hämta ut sina läkemedel och få rådgivning utan att resten av apoteket hör. Den som hämtar ut sitt ssri-läkemedel för första gången och har frågor om eventuella biverkningar vill antagligen inte dela med sig av detta till hela butiken.

Man kan också identifiera kunder och kundgrupper som behöver extra mycket tid och ge dem det. Andra klarar sig med att få ut sitt läkemedel och vanlig god service.

Ett tredje förslag är att boka återbesök med ”stamkunder” som behöver hämta ut läkemedel med jämna mellanrum och se till att det aktuella läkemedlet finns hemma då.

Det finns redan i dag enskilda aktörer som arbetar på det här viset, och så vitt jag förstår är det inget som hindrar fler från att ta efter. Sannolikt bidrar det till nöjda kunder och nöjda kunder brukar resultera i ekonomiska framgångar.

Just de ekonomiska förutsättningarna för apotek brukar annars beskrivas som extremt utmanande. Ofta följs de av rop på höjd handelsmarginal, det vill säga ersättning från staten för receptbelagda läkemedel, för att kunna bedriva verksamheten. Samtidigt har antalet öppenvårdsapotek ökat med 50 procent sedan omregleringen 2009, från 929 till 1 392 stycken, enligt den senaste branschrapporten från Sveriges Apoteksförening.

Man kan tycka vad man vill om omregleringen, men när nu apoteken verkar på en marknad med fri etablering är det inte konstigt att det uppstår konkurrens om kunderna och deras pengar. Det är heller ingen mänsklig rättighet att driva apotek, och jag har svårt att se varför staten ska öka subventionerna till en bransch som av fri vilja öppnar apotek efter apotek på armlängds avstånd från varandra. Här måste rimligen samma förutsättningar som råder på andra fria marknader gälla – går det inte ihop får man stänga.

Den senaste diskussionen har dock handlat om apotekens roll som avlastare av vården. Här framhålls primärvårdens pressade situation som ohållbar och apoteken som en outnyttjad resurs.

Så kan det mycket väl vara. Men inte en enda gång har jag hört vården efterfråga denna avlastning. Jag har heller inte hört önskemål från patienterna om att få byta ut sin tid hos läkare eller distriktssjuksköterska mot mottagning hos en farmaceut.

Kanske är det precis vad alla vill, men innan man konstruerar lösningar på någon annans problem, borde det självklara vara att fråga om hjälp behövs och i sådana fall vilken.

Apotek kan också på eget initiativ utveckla och utvärdera tjänster som man tror kan avlasta vården. Men liksom andra interventioner i hälso- och sjukvården måste de i sådana fall baseras på välgjorda studier som utrett nytta och risk och bedömt det hälsoekonomiska utfallet.

Sådana studier tar tid och är kostsamma, men även här borde apoteksaktörer och farmaceutföreträdare kunna ta ett kliv fram och kavla upp ärmarna. Tillsammans kan de till exempel söka medel från forskningsfinansiärer och hitta externa samarbetspartners att genomföra studier med. Sedan skulle man ha verkliga data i stället för hypotetiska antaganden att redovisa när man föreslår vårdavlastande tjänster på apotek.

Men frågan alla bör ställa sig är för vems skull man gör det: Är det för att stärka apotekens roll? Farmaceuternas? För att stötta vården?

Nej, givetvis är det för patienterna – så att börja med att fråga dem är kanske inte så dumt.