Äntligen öppna och nyfikna frågor om vaccin

Häromdagen fick jag ett mejl från en skolelev, Sixten. Han undrade om jag kunde hjälpa honom att hitta personer som kunde svara på frågor han hade för en skoluppsats om vaccin. Jag blev löjligt glad.

Så där fånigt glad som bara en vuxen kan bli när ett barn faktiskt intresserar sig för ens jobb, trots att man inte konstruerar dataspel eller flyger flygplan. Men jag blev också glad därför att Sixten ville skriva sin uppsats om just vaccin.

I veckan när jag hade lämnat barn på skolan passerade jag några tjejer i femte klass som skulle vaccineras. ”Asså jag kommer döööö” lät det i korridoren när tjejerna gick mot skolsköterskan. Jag fick lust att gå fram som en knäpp tant och ruska om dem och säga ”Det är för att du inte ska dö som du ska ta sprutan, och det där sticket är ingenting mot hur sjuk du kan bli om du inte vaccinerar dig!” Men jag ville helst inte framstå som en knäpp tant, så jag försökte bara le så lugnande jag kunde mot tjejerna i korridoren.

De eleverna hade ändå föräldrar som tagit beslutet att de skulle vaccineras, liksom den stora majoriteten föräldrar i Sverige. Men som det rapporterats mycket om på sistone finns det en hel del personer som misstror information från myndigheter och hälso- och sjukvården och som väljer att inte vaccinera sina barn. Det finns också barn som inte kan få vaccin därför att de är sjuka, och därför behöver skyddas genom att andra vaccinerar sig. Och så finns det de som inte får vaccin därför att världen är orättvis och för att de helt enkelt inte har fått chansen att tacka varken ja eller nej till en spruta. Mässlingsvaccinet har funnits sedan 1960-talet. År 2015 dog trots det över 134 000 personer, de allra flesta barn under fem år, i mässling.

Sixtens frågor var öppna och nyfikna och befriade från antaganden och åsikter. Därför blev jag så glad. Och det var uppenbarligen inte bara jag som gladdes och tog uppdraget på stort allvar.

Två av Sixtens frågor skickade jag nämligen vidare till en pressekreterare på Folkhälsomyndigheten. Det var måndag eftermiddag. Inom en kvart hade Sixten och jag fått ett mejlsvar om att frågan var vidarebefordrad till en utredare på vaccinenheten.

Den tredje frågan, om hur vaccin tillverkas, hade jag skickat till Läkemedelsverkets pressavdelning. Tisdag morgon kommer ett svar från pressansvarig om att han ska återkomma så fort som möjligt. Samma eftermiddag får vi ett mejl med en länk till Läkemedelsverkets information om hur vaccin tillverkas samt kontaktuppgifter till en person som jobbar med läkemedelsupplysning på myndigheten, för om Sixten har fler frågor.

Onsdag förmiddag får Sixten ett personligt mejlsvar från en specialistläkare och docent på Enheten för vaccinationsprogram på Folkhälsomyndigheten. Det är ganska långt, över en halv A4. Så långa mailsvar får jag sällan när jag som journalist ställer frågor till myndigheter.

Man kan nästan få intrycket att hela myndighetssverige (ok, delar i alla fall) stod på tårna och bara väntade på att få besvara nyfikna frågor från en skolelev. Pressekreterare och specialistläkare lade annat åt sidan. Beredskapen var fulländad.

Och det är förstås precis som det ska vara. När utmaningen att nå ut och nå fram med korrekt, åsiktsbefriad information är större än någonsin, och när myter, desinformation och misstro delas på sociala medier i hög takt – vad kan vara viktigare än att tillmötesgå en skolelev som faktiskt vill veta vad vi verkligen vet om vacciner? Så hatten av för alla dem som hanterade Sixtens frågor.

Jag som först tänkte att det var smart av en skolelev att be en medicinjournalist om hjälp i informationsletandet. Nästa gång jag behöver utförliga svar ska jag kanske ta en skolelev till hjälp.