Biotekniken har inte levererat de produkter som förväntades och som dess företrädare ställt i sikte. Detta framkom senast i en omfattande analys hösten 2007 i Dagens Industri. Men intresset för biotekniken är alltjämt stort och i växande utsträckning från forskare utanför branschen.
I slutet av förra året utkom boken Att forma vår framtid, en antologi med 25 bidrag om bioteknikens möjligheter och problem. Tre bidrag handlar om naturvetenskapliga problem, och 22 om etiska i en eller annan form. Det är uppenbarligen lättare att tycka om bioteknik än att åstadkomma. Stefan Jovinge och Olle Lindwall skriver om stamcellsforskning. Det stora terapiproblemet är cellernas överlevnad hos mottagaren och risken för att de utvecklas till tumörceller. Nya möjligheter finns att använda patientens egna stamceller i blod och hjärna, men först måste kunskapen om att styra deras specialisering öka. Bengt Kasemo skriver om nanoteknik. När massan krymper till denna nivå ändras dess egenskaper och den tillhörande toxiciteten, som alltså är okänd för de flesta nanopartiklar.
Många av inläggen kretsar kring filosofiska aspekter på liv och död. Frågan om livets början har aktualiserats när överblivna embryon från IVF blivit utgångspunkter för stamcellslinjer. Kristna debattörer har varit motståndare till denna forskning och hänvisat till livets helighet. De har dock haft svårt att förklara varför det är mer etiskt att destruera embryon än att forska på dem. Muslimer har en annan inställning eftersom de anser att livet successivt inträder under tre 40-dagarsperioder efter befruktningen. Andra skribenter anser inte att forskningen ska riktas mot att förlänga livet utan mot att bekämpa fattigdom och svält. Ja, så kan man argumentera tills döden nafsar en i bakhasorna.
Ett par givande bidrag handlar om juridiska frågor och redogör för dessas utveckling i Norden. Skall handel med ägg, sperma och embryon förbjudas eller regleras? Det måste vara centralt i sammanhanget att givaren får veta vad som händer med materialet. En slutsats i boken är, att behovet av vägledning för allmänheten ökar med de bioteknologiska framstegen. Det gäller kanske framförallt de många diagnostika, som vi har att vänta, inte minst inom gentekniken. Vem ska ge denna vägledning? Läkarna verkar inte intresserade enligt en refererad undersökning.
Kreativa kunskapsmiljöer i bioteknik av författaren Sven Hemlin är en annan nyutkommen bok. Boken behandlar den fysiska, sociala och den kognitiva miljöns betydelse för kreativiteten. Kreativitet är ju ett missbrukat värdeord, men författaren håller dess bättre fast vid en vedertagen definition: en idé eller ett resultat som har värderats som nytt och användbart. Hemlin har via enkäter och intervjuer jämfört forskningsledares uppfattningar med dem i forskningsgrupper, universitetsforskares med dem i företag, excellenta grupper med mindre excellenta, och så allt detta korsvis. Boken ger alltför många svävande svar och mycket är välkänt från annan verksamhet: ledarskapets betydelse, värdet av heterogent sammansatta grupper och atmosfären i dessa, företagen är mer beroende av universiteten än tvärtom, de förra står för mer spontant idéflöde och de senare för mer målmedveten och styrd forskning. Författaren redovisar också risken för att intervjuade svarar med allmänna uppfattningar och inte utifrån egna erfarenheter.
I de flesta fall finns inga eller små skillnader i uppfattningar mellan de undersökta objekten. Några intressanta skillnader finns dock redovisade. Excellenta grupper planerar och utvärderar mer än mindre excellenta, som lägger större vikt vid experimenterandet. Gruppstorleken är inte avgörande och behovet av kritisk massa menar författaren har svagt stöd. Viktigare då att gruppen förändras över tiden och tillförs nytt blod. Jag saknar en diskussion i boken om relationen mellan kreativitet och arbetsinsats. Kreativa individer lever med sina frågeställningar dygnet runt. Min egen erfarenhet är att miljöer, som frigör hårt arbete också är de mest kreativa.
