Till exempel inleddes på 1920-talet industrialiseringen av läkemedelstillverkningen, delvis till följd av framsynta apoteksinnehavares initiativ. Neurosedynkatastrofen på 1960-talet skärpte lagstiftningen om utveckling och hantering av läkemedel. Bildandet av Apoteksbolaget 1970 inledde en period med stora organisatoriska förändringar och genom avvecklingen av apotekstillverkning av läkemedel förändrades arbetsorganisationen och farmacevtrollen på apoteken.
Antalet apotek ökade, totalantalet apoteksanställda minskade, men farmacevtandelen ökade från 1/3 till 2/3 under 1980-talet.
Är vi då idag inne i en ny förändringsfas? Det får framtiden utvisa, men det kan vara värt att kort kommentera de prioriteringar som Apotekets styrelse nyligen antagit i sin strategiplan för de fyra kommande åren.
För att öka tillgängligheten introduceras nya logistiska lösningar och kundcentra. Vilken genomslagskraft detta får återstår att se. Uppenbart är att det inte sker i den takt företagsledningen förväntar sig. Såväl extern som intern kritik har framförts mot förändringarna.
Att förbättra läkemedelsanvändningen är synnerligen angeläget, men att som Apotekets ledning gjort ensidigt utnämna farmacevterna till läkemedelsexperter i det arbetet är felaktigt. Alla professioner som arbetar med läkemedelsutveckling, läkare och sjuksköterskor med specialistutbildning kan med fog hävda att man är läkemedelsexperter, för att inte tala om läkemedelsföretagens produktansvariga och konsulenter.
Vad den farmaceutiska professionen utgör, baserat på utbildning och yrkesmässig träning, måste således tydliggöras. Särskilt intressant är vad som händer med apotekarna, som blir alltmer efterfrågade i det kliniska teamet i sjukvården. Tendensen att de då lämnar den löpande apoteksverksamheten är olycklig. Visserligen är apotekspersonalen ändå mycket kompetent och rekrytering av alltmer välutbildade receptarier kan kompensera detta. Den länk apotekarna kan utgöra mellan sjukvård och apoteksverksamhet ska inte underskattas.
Engagemanget i folkhälsoarbetet som enligt strategiplanen ska baseras på kontaktytan med och förtroendet hos allmänheten är också lovvärd, men här är finansieringen ett frågetecken ? särskilt som Apotekets ekonomi är ansträngd och har högsta prioritet.
I den internationella debatten om den framtida sjukvården och läkemedelsförsörjningen förutspås en utveckling som förenklat uttrycks att övergå från standardiserad till individualiserad behandling. Att en sådan utveckling är på gång råder det relativt stor enighet om; debatten gäller mer takten och konsekvenserna. I Apotekets långsiktiga strategi framstår ett vägval om man passivt vill anpassa sig till en sådan utveckling, eller aktivt medverka till den.