Betablockerare verkar kunna ge en liten ökning av självrapporterade depressionssymtom hos personer som får behandlingen efter hjärtinfarkt. Det konstaterar forskare i Uppsala som publicerar en ny studie i European heart journal: Acute cardiovascular care.
Studien är en uppföljning av en uppmärksammad studie som publicerades tidigare i år. Den visade att ungefär hälften som får betablockerare efter en hjärtinfarkt får det i onödan. Detta gäller infarktpatienter som klarar sig så bra att de har bibehållen hjärtfunktion efteråt, alltså ingen hjärtsvikt.
I den nu aktuella understudien undersökte forskarna eventuella kopplingar mellan betablockerare och ångest och depression.
– Vi kunde se att betablockerande läkemedel ledde till lite högre nivåer av depressionssympton hos patienter som har haft hjärtinfarkt, men inte lider av hjärtsvikt. Samtidigt har betablockerarna ingen livshållande funktion för denna patientgrupp, säger Philip Leissner, doktorand i hjärtpsykologi och studiens försteförfattare, i ett pressmeddelande.
Betablockerare är ifrågasatt standard
I dag är det standard att sätta in behandling med betablockerare efter en hjärtinfarkt. Syftet är att minska risken för återfall.
I våras publicerade dock svenska forskare den omtalade studien i New England journal of medicine som ifrågasatte denna praxis. Studien visade att många hjärtpatienter med normal pumpförmåga sannolikt inte behöver den medicin de får.
Nu ger den nya studien från Uppsala universitet signaler om att det dessutom finns en risk att behandlingen bidrar till depression.
Öppen studie av två grupper
Forskaren Philip Leissner och hans kollegor gjorde en registerstudie av 806 patienter. Patienterna hade under åren 2018-2023 en hjärtinfarkt utan efterföljande hjärtsvikt. De deltog i en öppen studie där hälften lottades till betablockerare och hälften till att inte få sådan behandling.
Patienterna fick med hjälp av standardiserade mätskalor rapportera eventuella symtom på ångest respektive depression vid tre tillfällen. Först mätningen låg direkt efter att de lottats till en av de två grupperna. Sedan fick de rapportera igen 6-10 veckor respektive 12-14 månader efter hjärtinfarkten.
Jämförande studie
När forskarna jämförde dem som fick betablockerare med den andra gruppen syntes inga skillnader på ångestsymtomen. En dryg fjärdedel i båda grupperna rapporterade symtom på ångest vid det första tillfället och dessa symtom minskade sedan till en lägre nivå under uppföljningen. Även detta i båda grupperna.
Men när det gäller självrapporterade symtom på depression såg det annorlunda ut. Ett genomsnitt på 14 procent av samtliga patienter hade tecken på depression direkt efter infarkten. Där minskade dock symtomen inledningsvis hos dem som inte fick betablockerare medan de ökade hos patienter som lottades till denna behandling.
Under hela uppföljningstiden låg sedan patienter med betablockerare på en något högre nivå av självrapporterade depressionssymtom. De mest uttalade depressionssymtomen såg forskarna hos patienter som hade behandling med betablockerare redan före hjärtinfarkten och fick fortsätta med sådan behandling.
Vill se omprövning
Forskarna påpekar att den uppmätta ökningen av depression vid behandling med betablockerare är liten. Ändå, menar Philip Leissner, är det viktigt att ta hänsyn till även dessa resultat i diskussionerna om hur behandlingen efter hjärtinfarkt bör se ut:
– De flesta läkare har tidigare gett betablockerare även till patienter utan hjärtsvikt, men eftersom evidensen för att man ska göra det inte är så stark längre, bör detta omprövas. Vi kunde se att vissa av dessa patienter verkar vara mer sårbara för depression. Om läkemedlet inte gör någon skillnad för hjärtat får de det helt i onödan samtidigt som de alltså riskerar att bli deprimerade.
