Sextiofem tusen personer i Sverige äter smärtstillande eller lugnande i en sådan omfattning att det är skadligt. En professor i klinisk smärtfysiologi konstaterar att smärtvården inte förbättrats nämnvärt de senaste 15 åren. Botox blir godkänt i land efter land för att behandla migrän, trots att det vetenskapliga bevisläget är klart ifrågasatt. Det är mycket i det här numret av Läkemedelsvärlden som kokar ner till vårdens, eller samhällets, oförmåga att hantera smärta. Debatten som startades av Svenska Dagbladet om att unga tjejer överanvänder receptfria värktabletter leder tankarna till samma fråga. Vad är det som gör att så många människor i Sverige lever sina liv ständigt ackompanjerade av en smärtstillande substans, helt utanför vårdens kontroll?
Tittar man på den medelålders kvinnan som missbrukar Treo Comp och den unga tjejen som ständigt varvar Alvedon och Ipren så finns det en gemensam nämnare – de självmedicinerar. Men de har förmodligen sökt hjälp först, och kanske finns det en del att vinna på genom att titta närmare på glappet som uppstått däremellan.
En patient som söker hjälp för smärta i dag möts av en primärvård som snabbt ska bestämma om patienten är frisk eller sjuk. Är patienten mätbart sjuk, då fungerar allt bra. Men om vetenskapen inte räcker till och patienten istället går in i den diffusa sfären, då slår primärvårdens spärrvaktsroll till. Budskapet till patienten blir istället: Du är inte sjuk, ta en Ipren, gå hem, eller möjligtvis till sjukgymnasten. Men slutar det göra ont för det? I vissa fall ja, i många fall nej. För den patienten återstår att behandla sig själv, och det finns gott om budskap i tevens reklampauser hur du bäst gör det. Missbrukaren av starka receptbelagda mediciner har en betydligt allvarligare och komplexare historia, men grunden är densamma. Det alternativ som vården erbjuder har inte fungerat bra nog. Patienten ser inget annat alternativ än att lura systemet för att styra sin medicinering själv.
Om man från vårdens och myndigheters sida menar allvar med att man inte vill ha en överkonsumtion av smärtstillare måste man fundera på varför man släppt patienter vind för våg. Istället för att fungera som en domare som säger sjuk eller frisk, borde vården kunna ge budskapet att man tänker hjälpa patienten att förändra sin situation. Om det sen gäller att komma igång med träning, ändra förhållningssätt till sin smärta, slussas till terapi eller få hjälp att hitta rätt sjukgymnastik eller något helt annat, det får avgöras i varje enskilt fall. Poängen är att patienten aldrig ska lämnas med känslan av hopplöshet.
Även apoteken har en roll när det gäller att fånga upp de desillusionerade smärtpatienterna. På Systembolaget finns väl utvecklade formulär för att fylla i hur mycket man dricker och goda råd om vad man ska göra när man passerat en osund gräns. Ett liknande budskap vore önskvärt på apoteken, både vid egenvårdshyllorna och vid receptdisken. Äter du mer än x värktabletter i månaden? Då ska du söka professionell hjälp. Nog skulle ett sådant formulär effektivt hjälpa till att öka människors medvetande om att det här inte är ofarliga substanser. På så sätt skulle man också kunna fånga upp de personer som inte ens brytt sig om att söka vård.
Det är lätt att ta till brösttoner och ropa efter mer resurser eller hårdare regelverk. Men inget av det kommer hjälpa så länge vi inte kan svara på frågan varför så många människor väljer att självmedicinera sig i den grad som de gör. Att det bakom varje felanvänd värktablett står en desillusionerad patient är naturligtvis inte helt sant. Men kanske kan det vara ett tankesätt som leder framtida satsningar rätt.
