Vi farmaceuter beskylls ibland för att vara ena riktiga petimetrar. Säkert ligger det något i det, men man måste väl ändå vara väldigt noggrann och ordentlig när man sysslar med läkemedel? Det ligger nog i yrkets natur eller möjligen, i bland, i dens natur som väljer yrket i fråga. Korrekt och välmenande, men ibland lite påträngande. Vår kunskap – din trygghet. Den som samtidigt handlat både Treo och Novalucol vet vad jag menar.
Ett lättsamt sätt att få utlopp för denna allas vår längtan efter perfektionism och att få rätta till alla möjliga små fel är att roa sig själv – och i viss mån sin omgivning – med att utöva farmaceutisk besserwissenschaft. Att i olika sammanhang iaktta sakernas faktiska tillstånd och sedan framhålla hur det i stället bör vara. Ett fascinerande forskningsområde är specialstudier av hur farmaci och läkemedel skildras inom populärkulturen. Jag såg ?Skenbart – En film om tåg? på TV i vintras; en underhållande svensk film från 2003, men som är filmad i svartvitt och utspelar sig 1945. I en central roll förekommer en brustablett med någon sorts sömnmedel i. Denna skall smugglas ner i en dams drink, vilket genast ger upphov till två viktiga farmaceutiska principfrågeställningar: A) Fanns brustabletter 1945? B) Är brustablett verkligen en lämplig beredningsform för sömnmedel? Svaret på båda frågorna är nej. Den första brustabletten, Alka-Seltzer, kom till Sverige först 1949 och registrerades i januari 1950 (denna ?originalbrustablett? med acetylsalicylsyra finns för övrigt fortfarande kvar). Mig veterligt finns det heller inga sömnmedel som har sådana löslighetsegenskaper (eller passande smak, för den delen) att de lämpar sig för brustabletter. Det som stod till buds 1945 bör ha varit barbiturater, kända för sin dåliga löslighet i vatten, alternativt kloralhydrat, med mycket tydlig och osympatisk smak. Besserwisserfarmaceuten har slagit till!
I en annan, lägre, division spelar den närmast kalkonartade ?Medicinmannen?, en film från 1992 med Sean Connery i huvudrollen. Den gamle Bond-hjälten är här en forskare som letar cancermedicin i en sydamerikansk regnskog. Han har inte bara inrättat ett modernt, fullt utrustat laboratorium mitt i djungeln utan har också fått tag i en osannolikt avancerad maskinpark som dels levererar perfekta, baslinjeseparerade kromatogram för orenade prov av nyplockade exotiska växter, dels omedelbart spottar ur sig den kemiska strukturen för tidigare helt okända substanser? En dröm för varje naturproduktskemist, som tyvärr lär få fortsätta drömma.
?Medicinmannen? heter också en tv-serie som gick i fyran förra året. Ingen skugga faller över alltid utmärkte huvudrollsinnehavaren Mikael Persbrandt, men nog var det lite komiskt att notera att hans läkemedelsföretag hade ett stort antal tiokilosbehållare av en ny substans i lager; en substans man just inlett de första kliniska prövningarna med?
Så där kan man hålla på. En slutsats man lätt drar är att det verkar svårt att göra film. Man ska inte bara kunna sitt eget område utan även göra förstudier, ?research? på modern svenska, inom en massa andra ämnen. Där har vi helt klart ett tänkbart nytt konsultområde: cineastfarmaceut, farmaceutisk filmresearchare eller varför inte farmacicoach?
Petimetersporten kan förstås tillämpas på och i verkligheten också, även om man bör vara en smula försiktig med det. Om en god vän säger att en tablett hjälper på fem minuter så är det förstås bara bra. Att sedan besserwiserfarmaceuten inom en säger att det i princip är omöjligt, ja, det är en helt annan sak. Placebo är ett utmärkt läkemedel och huvudsaken är givetvis att läkemedlet fungerar, inte nödvändigtvis att det gör det på ett vetenskapligt korrekt sätt.
Petimetri anses i allmänhet inte som en positiv egenskap, men varför inte vända på det och se det som en möjlighet: vi farmaceuter är ofta jädrigt bra på att hitta fel – och att rätta till dem! Tänk bara på att göra det med ett leende och med en glimt i ögonvrån. Lycka till med besserwissrandet – och om nu någon har synpunkter på någon detalj i artikeln så var så god!