Kravet på väl utförda studier av terapier och diagnostiska ingrepp innan de införs i sjukvårdens rutiner har accepterats av de flesta, även om det finns viss tveksamhet inför den fördröjning som det innebär att man måste granska, verkligen granska, och inte bara läsa de rapporter som i strid ström kommer fram om nya teknologier för diagnostik eller behandling.
Att så många accepterat att göra kliniska studier med bästa vetenskapliga metod, innefattande en systematisk översikt av tillgänglig litteratur, innebär en positiv utveckling. Många ledande kliniska forskare intar dock fortfarande en reserverad attityd till evidensbaserad medicin.
De tycker att deras insatser i den kliniska forskningsfronten borde medföra att deras patienter omgående får dra nytta av nya kunskaper så snart de kommer fram. Kravet på kontroll, kontroll och åter kontroll av data och resultat kan bli alltför stort med den fördröjning som åstadkoms.
Numera innehåller varje stor internationell kongress en session med purfärska resultat av stora, väl utförda multicenterstudier av ett nytt läkemedels effekter. Många deltagare reser hem uppfyllda av en önskan att låta sina patienter få del av det otvetydiga framsteg som just presenterats. Ofta är de dessutom stimulerade av läkemedelsindustrins rekommendationer, genom dess egna forskare eller utomstående konsulter. Denna inställning leder lätt till att nya terapier används innan de egentligen är tillräckligt utprövade. Effekterna har vi sett upprepade gånger under senare år, från påvisandet att vissa antiarytmika ökade dödligheten hos patienter med arytmier, till den ökande hjärtinfarktfrekvensen hos patienter på cox-2-hämmare.
Varje ny teknologi måste studeras i åtminstone två av varandra oberoende undersökningar för att vi skall vara säkra på dess effekter. Dessutom behövs ofta lokala, väl utförda kostnadseffektivitetsstudier innan en ny terapi ? det gäller inte bara läkemedel ? kan införas i rutinen. Det senaste årets diskussion om huruvida vissa betablockerare, eller alla betablockerare, verkligen medför vinster vid behandling av patienter med högt blodtryck, visar hur svårt det är att verkligen granska varje detalj i till synes väl utförda undersökningar. Alla inblandade, specialister och allmänläkare, specialistsällskap och myndigheter, trodde på en positiv effekt som nu börjar ifrågasättas.
Är det inte oetiskt att inte omedelbart låta patienter få del av nya behandlingar så snart de presenterats? Hindras inte utvecklingen om vi skall vänta i år innan en ny terapi får bli rutin? Svaret på bägge dessa frågor är nej.
Den kliniske forskare som vill använda den nya terapin för att få erfarenhet av den kan göra detta i vetenskapliga studier. Den enskilde läkaren kan inte få egen erfarenhet värd namnet om han/hon inte använder den nya terapin i ett vetenskapligt protokoll med adekvata kontroller. Sjukvården är beroende av att etablera nya procedurer som håller i en lång framtid. Det är viktigare att vara säker än att följa aktualiteter.
Förlusten av något eller några års rutinmässig användning kan inte väga tyngre än risken att orsaka ökade problem, kanske meningslös verksamhet eller till och med dödsfall.