I förlängningen kan genterapi innebära att man ändrar på människans arvsanlag av kosmetiska skäl eller som doping. Man kan också ändra i könscellerna så att förändringar går i arv till kommande generationer. Tekniken kan användas både till att utrota ärftliga sjukdomar och att skräddarsy bebisar.
? Det finns farhågor att det kan missbrukas, att barn skulle födas med handikapp. Det gäller ju all medicinsk teknik. Men om man använder det på fel sätt kan det likna nazism eller arvshygien, det är en reell risk, säger Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
? Det finns en rädsla för att det skulle leda till ett otäckt och elitistiskt samhälle.
Höjd ribba
Handikapprörelser i Sverige har varit negativt inställda till fosterdiagnostik och PGD, preimplantatorisk genetisk diagnostik, tekniker där foster eller embryon sorteras bort på genetisk grund. De handikappade skulle själva kanske ha sorterats bort om deras föräldrar använt tekniken. På samma sätt är många negativa till genterapi, berättar Torbjörn Tännsjö.
? Det är mest reflexmässigt, här får ju individen leva. Men det är klart att det kan leda till att kraven i samhället skruvas upp.
I ett framtida samhälle där inga handikappade barn föds skulle de som är handikappade bli mer avvikande än tidigare. Birgitta Forsman, docent i forskningsetik vid Lunds universitet, berättar att det bland döva finns en nästan aggressiv inställning mot dem som vill hjälpa döva småbarn. Många döva vill inte se sig som defekta, utan som en egen grupp i samhället med en egen kultur.
Annars är handikapp- och patientgrupper ofta mycket positiva till nya metoder.
? Det finns en risk att de är för entusiastiska. Tongivande personer inom de etiska kommittéerna säger att patientgrupper inte ska delta i kommittéarbete, säger Birgitta Forsman.
Man kan ändra på könsceller med genterapi och på så sätt helt utrota ärftliga sjukdomar. Än så länge är det inte aktuellt av tekniska skäl, och det finns ett starkt motstånd mot permanenta förändringar i människans arvsmassa.
Vem är sjuk?
? I Västerlandet finns ett starkt motstånd mot eugenik, arvshygien, sedan andra världskriget. Man vill skilja på sjukdomar och egenskaper, och tycker att det är ok att behandla sjukdomar, men inte att ändra på egenskaper, säger Birgitta Forsman.
? Men det finns en väldig gråzon, så jag tycker att det är fel att göra en så exakt skillnad. Till exempel var homosexualitet sjukdomsklassat tills för några år sedan, och dyslexi som tidigare var en egenskap ses nu som en sjukdom. Och ADHD är ju mycket omdiskuterat.
Nytta och risk
Etik är ingen exakt vetenskap och det finns olika skolor. Det finns tänkare som anser att det som finns i naturen är eftersträvansvärt. För dem är genterapi ett stort steg bort från naturen. Det finns också många religiösa tänkare som fördömer genterapi som ett sätt för människan att leka Gud och ändra i Hans skapelse.
En stor skola inom etiken är utilitaristerna, som väger för- och nackdelar mot varandra, och väljer det alternativ som gör så mycket nytta som möjligt för så många människor som möjligt. För genterapi skulle man då väga de risker som finns mot den nytta som kan uppnås.
Torbjörn Tännsjö är Sveriges mest massmediale utilitarist. Han tror att det är utsiktslöst att motarbeta genterapi, även förändringar av könsceller, om man kan nå stora medicinska resultat.
? Intuitivt kanske man skulle tycka att det är bra att reglera. Men jag tror att enda sättet att undvika de problem som vi haft med steriliseringar och eugenik, där staten gått in och reglerat vad som är välkommet och inte välkommet, är att individen själv får bestämma, och är fri att också göra sina misstag.
? Att det inte är naturligt är ett argument som har en tendens att dyka upp varje gång det kommer något nytt. Det argumentet förlorar i kraft när tekniken inte längre är någon nyhet.