Vissa anser att kompetensnivån på svenska apotek är hög. Andra menar att Sverige har halkat långt efter övriga europeiska länder. Båda påståendena är korrekta. Det beror helt enkelt på hur man mäter:
Medelnivån är relativt hög. Spetskompetens däremot är desto ovanligare.
För yrkeskåren innebär det ett vägskäl. Entreprenörer vädrar morgonluft, och många av de apotekare och receptarier som flytt till Norge har i och med omregleringen sett möjligheter att kunna återvända hem med kappsäcken full av värdefull erfarenhet. Men när väl lagrådsremissen presenterades blev besvikelsen stor, inte minst bland apotekarna. Regeringens val att inte kräva apotekarkompetens för apotekens läkemedelsansvariga gör att flera undrar varför inte hela apotekarutbildningen läggs ner.
Frågan har uppenbarligen inte gått regeringen obemärkt förbi. I lagrådsremissen (sid 107-109) förs ett långt resonemang om kompetenskraven. Regeringen skriver uttryckligen att »det vore önskvärt att den läkemedelsansvarige är apotekare«. På samma linje skriver de att »det är också en fördel om den läkemedelsansvariges kompetens överensstämmer med vad som gäller för personer med liknande ansvar i övriga länder i EU och med definitionen av farmaceut i direktiv 2005/36/EG«.
Men sen kommer det: »Ett krav på apotekarkompetens skulle följaktligen med all sannolikhet innebära ett etableringshinder för nya aktörer på marknaden. (…) Mot denna bakgrund föreslår regeringen att även annan än apotekare ska kunna vara läkemedelsansvarig.«
Regeringen väljer alltså medvetet att ha lägre kompetenskrav än vad som är praxis, och lagstadgat, i övriga EU och Norge. De anger flera skäl: Det skulle annars bli apotekarbrist. Det finns ingen EU-rättslig skyldighet att införa krav på apotekarkompetens. Och slutligen, idag är en majoritet av apotekscheferna, apoteksområdescheferna och de kvalitets- och säkerhetsansvariga på svenska apotek receptarier.
Ett tungt skäl återfinns alltså i Apoteket AB:s företagskultur. Genom årtionden har ledningen strävat efter att höja medelnivån på kompetensen hos hela personalen. I teorin låter det naturligtvis bra. Men i praktiken har det också inneburit att Apoteket AB har skapat en hord av duktiga generalister som kan lite om det mesta. Men när läkemedelsfrågorna blir komplexa och kräver lite detektivarbete för att lösas, sådant som en läkemedelsansvarig kan tvingas ta tag i, måste man ändå våga se att det finns en skillnad mellan receptarier och apotekare.
Under monopolets tid har den här ordningen varit försvarbar eftersom det samtidigt funnits en stödjande struktur runt personalen i form av ett välutbyggt intranät, informationsfoldrar, ett dygnet runt-öppet kundcentrum och så vidare. Men att välja samma väg på en fri marknad är svårare att försvara. Med ojämnare kvalitet på ägarna finns alla skäl att tro att det kommer bli större press på de läkemedelsansvariga.
Givetvis tycker inte heller vi att kompetenskravet ska bli ett etableringshinder, särskilt inte som det idag ändå finns många kompetenta receptarier ute i landet. Men om regeringen menar allvar med sin önskan om apotekarkompetens på varje apotek hade de kunna välja en annan väg. Nog hade de kunnat sätta apotekarkompetens som grundkrav i lagtexten, och samtidigt gett Läkemedelsverket en möjlighet att bevilja undantag under en övergångsperiod. Då hade de kunnat säga till sina väljare att det kommer att finnas en hög kompetens på alla svenska apotek. Oavsett hur man mäter.
