I senaste numret tar Läkemedelsvärlden på ett mycket bra sätt upp diskussionen om avtalen mellan Apoteket och landstingen.
Det här är en mycket angelägen diskussion. Om Apoteket har något monopol så är det enbart på distribution av läkemedel, inget annat. Såväl på köpar- som på säljarsidan finns dock synen att även läkemedelsnära tjänster omfattas av monopolet, vilket de här avtalen speglar. Vi har ett upplevt monopol som är mycket större än vad det egentliga monopolet är.
Problemet ligger i att landstingen och kommunerna som är de huvudsakliga köparna av den här typen av tjänster inte upphandlar dem. På direkt förfrågan när det gäller anledningen till detta svarar såväl representanter från köpare (landsting) som säljare (Apoteket) precis som Bengt Blomberg i artikeln att detta är självklart eftersom det inte finns några alternativ. Man upphandlar alltså inte eftersom det inte finns en marknad, men hur skapas en marknad om ingen annan än den statliga spelaren får vara med och över huvudtaget räkna på jobben?
Det finns alltså ett tydligt moment 22 inom vår värld som mycket effektivt hindrar att nya företag startas inom tjänstesektorn.
Sverige har ett oerhört stort behov av nya företag och nya affärsidéer, och alla bedömare är överens om att det är på tjänstemarknaden vi har störst möjligheter i framtiden. Vårdsektorn är kunskapsintensiv, personalen är högutbildad, sektorn omsätter väldigt mycket pengar. Mycket tyder alltså på att just vår värld skulle vara en grogrund för tjänsteföretag i alla storlekar. Avtal av den typen som Sveriges landsting sluter med Apoteket stryper dessa processer på ett otäckt effektivt sätt.
Bengt Blomberg säger i artikeln att det som avtalet omfattar och som skulle kunna upphandlas är begränsat till kvalitetsgranskning av öppenvården och läkemedelsgenomgångar, och att detta skulle motsvara ca 20 miljoner kronor årligen i Stockholms läns landsting (av de totalt 732 miljonerna som avtalet omfattar). Jag vill starkt ifrågasätta detta.
Stockholms Läns Landsting har i tidigare uttalanden sagt att bara läkemedelsindustrins del av utbildningsverksamheten inom landstinget tidigare omsatt cirka en halv miljard kronor årligen. Med det nya avtalet mellan landstingen och Lif är detta utbildningar som nu måste köpas upp av andra spelare, i en ideal värld på en öppen marknad men utbildningar ingår i det avtal vi diskuterar här, och Apoteket rustar för att kunna ta över en stor del av det industrin gör i dag. Utbildningar, läkemedelsgenomgångar och kvalitetsgranskning är bara ett fåtal exempel på de tjänster som borde upphandlas på en öppen marknad och som i dag omfattas av de spretiga avtalen.
Observera också att diskussionen ovan bara gäller ett av Sveriges 28 landsting. Liknande avtal finns över hela landet och undantar alltså miljardmarknader från konkurrens. De skapar även oklara prisbilder för alla extratjänster som Apoteket utvecklar i skydd av sin monopolställning.
Avslutningsvis vill jag markera en mycket viktig sak. Det upplevda monopolet finns inte. Det finns inga lagliga hinder för farmacevter eller andra att starta företag och jobba med utbildning, information, konsultverksamhet inom läkemedel, kvalitetsgranskning av vården, läkemedelsgenomgångar, IT och läkemedel etcetera. Hindren sitter i attityder, dels hos landsting och Apoteket men också hos oss själva.
Det finns en enorm potential att starta och driva både små och stora företag inom sektorn läkemedelsnära tjänster, men för att denna skall förverkligas måste samhället ta första steget. NOU: s kommande granskning av avtalen kan bli en bra start för att dra bort skynket från det upplevda monopolet och visa de möjligheter som finns där, men även andra tillsynsmyndigheter och den politiska sfären måste agera för att hindra att Apotekets monopol missbrukas.
Joakim Söderberg
Ordförande, Egenföretagarsektionen
Sveriges Farmacevtförbund