Likt en lång graviditet som gick några veckor över tiden förlöstes den till slut, den nationella läkemedelsstrategin. Precis som förstagångsföräldrarna, som bara kan se och planera fram till förlossningen, inser Läkemedelssverige att det är nu det verkliga arbetet börjar. Du kan läsa vad några av dem tycker på sidan 36.
Strategin anger fem långsiktiga mål som utgår ifrån de huvudsakliga utmaningar som Sverige står inför på läkemedelsområdet:
»Medicinska resultat och patientsäkerhet i världsklass
»Jämlik vård
»Kostnadseffektiv läkemedelsanvändning
»Attraktivitet för innovation av produkter och tjänster
»Minimal miljöpåverkan
Det är bra, även om jag kan tycka att dessa inte är mål, utan snarare pekar ut viktiga områden att förbättra. De har sedan brutits ner i sju insatsområden, som bedöms viktiga för att nå målen. Men, en strategi är, just det, en strategi. För att göra någon skillnad måste den konkretiseras, spridas till och accepteras av dem som ska arbeta med den. För att verkligen göra någon skillnad måste den få smarta mål. Sådana är specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsbundna. Är det upp till de ansvariga för insatsområdena – Läkemedelsverket, Socialdepartementet och SKL – att definiera dessa? När? Och hur?
Oavsett hur det är, måste man tänka till en extra gång. Om det ska bli någon bestående effekt av den här strategin, behöver man komma ut och ner på golvet, och hem till alla som använder läkemedel. Patienter behöver peppas, coachas och stöttas. Och vem är bättre på det än farmacevterna på apoteken runt om i landet. Då får de en verklig chans att briljera i det som gjorde att många av dem valde att arbeta på apotek – att hjälpa patienter med sin läkemedelsbehandling, istället för att generera merförsäljning av nya produkter.
Om ett flygplan störtar och 200 människor dör görs det stora och många gånger dyra insatser för att höja flygsäkerheten. Men det görs inga större insatser för alla de hundratals människor som dör varje år på grund av läkemedel. Det är helt naturligt att psykologer stöttar vid psykiska problem, att arbetsterapeuter och sjukgymnaster hjälper till vid fysiska problem. Därför borde det vara helt naturligt att farmacevter stöttar vid läkemedelsproblem. Det är dags nu.
Därför blir min uppmaning till alla er som ska konkretisera läkemedelsstrategin: Ge de svenska apoteken i uppgift att utföra olika farmacevtiska tjänster för att uppfylla målen i läkemedelsstrategin. Och ge dem betalt för det.
Kvalitet kostar, men så gör även brist på kvalitet. Frågan är bara vilket som kostar mest? Undersökningar talar för att läkemedelsrelaterade problem, skador och vårdinläggningar kostar samhället mellan 6 och 20 miljarder kronor varje år. Skräckrapporter menar att notan för att ta hand om alla läkemedelsproblem är lika stor som den totala läkemedelsnotan, runt 30 miljarder kronor – varje år.
För bara en tiondel av pengarna, tre miljarder kronor varje år, skulle man kunna anställa minst tretusen farmacevter. Och man skulle ha kvar pengar att även betala för tjänsterna, som skulle kunna bli gratis för patienten. Så utgå från vårdprocessen och inse att läkemedel är en viktig del av vården. Men vänta inte på att det ska bli problem – gör rätt från början istället.
Tillsätt därför omgående en grupp som definierar vilken typ av tjänster det ska vara och hur mycket apoteken ska få betalt.
