Apotek i ondskans centrum

Det ska sägas på en gång. Läget är lugnt i Kosovo. Det råder inte krig ? men heller inte fred. Så ser det ut även på papperet. Men trots lugnet får de 800 svenska soldaterna härnere en unik erfarenhet. Sverige har inte varit i krig på nästan två hundra år, men här kan både manskap och materiel testas under mycket realistiska förhållanden. Det gäller också sjukvårds- och läkemedelssidan.
Apoteket ligger mitt i byn. För Camp Victoria ? som förläggningen är döpt till ? liknar mest en liten svensk by. Här finns restaurangen och sporthall och postkontor. Här finns pubar och en liten kyrka. Allt omgärdat av en betongmur. Landskapet utanför muren är fridfullt och pastoralt med betande kor och grönskande kullar.
? Det är faktiskt en fara med lugnet, det blir lite för lätt för soldaterna att slappna av och tänka ? här kan inget hända.
Det är bataljonschefen Johans Fölstads funderingar. Han sitter på sitt tjänsterum i en röd tegelbyggnad på Camp Victoria ? den svenska förläggningen. Tidigare var den här byggnaden basen för MUP-styrkorna, den serbiska inrikespolisen. MUP har gjort sig känd som en av de grymmaste deltagarna i konflikten. När den första svenska bataljonen installerade sig i byggnaden ryktas det att de fick tvätta blodet av väggarna i källaren.
Kriget gör sig fortfarande påmint. Kanske inte så mycket i söndersprängda byar. Men väl i människornas minnen.

Får medicin direkt
Det är en vanlig förmiddag på Camp Victoria. Hettan är svår och stämningen lite loj. Ibland mullrar det till i hettan. Dieselmotorer. Motorer som driver tungt beväpnade pansarfordon åker i skytteltrafik mellan den svenska bataljonen och verklighetens Balkan.
I skuggan bakom sjukstugan sitter sjukvårdspersonalen och planerar dagen. I baracken bredvid huserar receptarien Bodil Gustafsson. Apotek upplyser skylten på dörren ? öppet vardagar mellan tio och tolv.
? Fast apotek är egentligen inte korrekt. Läkemedelsförråd är nog mer riktigt. Jag lämnar ju inte ut efter recept, patienterna får medicinen direkt av sjukvårdpersonalen.
Ska hon helt gå enligt regelboken ska
hon bara lämna ut till sjukvårdspersonal.
? Men kommer en soldat så är det klart att han får ett par Alvedon.
Så kommer minröjare Helena Johansson förbi apoteket, eller läkemedelsförrådet. Hon är inte bara minröjare utan även sjuksköterska. Och nu har de problem med huggormar i området de röjer.
? I går fick vi skjuta ihjäl en med hagelbössa.
I minröjningsområdet stod tidigare en strategiskt viktig serbisk radiomast. Det tog en dag för serberna att minera området. Minröjarna har arbetat i tre år och är ännu långt ifrån färdiga.
? Fast igår gick det bra, vi röjde två kvadratmeter.
Bodil försvinner in bland hyllorna för att leta reda på kortison och antihistamin.
Där ska allt finnas för att de svenska soldaterna ska kunna vara stridsdugliga.
? Det skiljer sig inte så mycket från ett vanligt apotek, menar Bodil.
Fast ett vanligt apotek har kanske inte lika stora mängder atropin och oxim HI6.
? Jo, vi klarar en nervgasattack.

Skottsäkra västar
Sortimentet är framtaget av FSC, Försvarets sjukvårdscentrum.
? Målet är att hålla lika bra kvalitet som i det civila, eller bättre, säger förre försvarsöverapotekare Bengt Berglund.
Han har varit med om att ta fram noga specificerade listor över allt som behövs. Listor som grundar sig på erfarenheten från alla svenska utlandsmissioner.
? Stora mängder antibiotika för stridsskador måste ju alltid finnas. Annars är det faktiskt inte så stor skillnad från ett vanligt apotek. Förutom att klientelet är yngre och mera vältränat. Så hjärtmedicin och annat behöver vi inte ha så stora lager av.
Och soldaterna härnere är vältränade. Till och med lite i överkant kan tyckas. Samtidigt som Bodil kommer tillbaka med kortisonet passerar några muskulösa unga grabbar apoteket. Iklädda kortbyxor och skottsäker väst rör de sig snabbt över gårdsplan.
? För varmt att jogga, förklarar Bodil, så de har västarna på sig för att bränna mer fett.
Sjukvårdsplutonen har en övergripande uppgift. Att ta hand om de svenska soldaterna. Det är egentligen inte tänkt att svenskarna ska bistå lokalbefolkningen.
? Men det är klart att vi hjälper till vid akuta fall.
? Igår kom en pappa med en feberkrampande treårig flicka.
Hon fick första hjälp i sjukstugan. Den är ungefär utrustad som en vanlig svensk vårdcentral. Sen skjutsade de henne och pappan till ett vanligt sjukhus.
? Fast vi försöker hjälpa så gott vi kan. Till exempel gräddar vi våfflor varje söndag och säljer här på förläggningen. Behållningen går till en serbisk hjälporganisation i grannbyn.
Så kommer ytterligare en soldat förbi och vill ha kompresser och tejp.
? Det är faktiskt det som det går åt mest av. Kompresser och tejp.
Det kanske kan låta banalt, men en soldat med skavsår är inte en bra soldat.
Någon kvalificerad vård klarar de förstås inte av på sjukstugan.
? Men händer det något allvarligt skjutsar vi patienten till Bond Steel, det amerikanska fältsjukhuset. Det har alla resurser.
? Fast visst, vi har ytterst bra utrustning också. Medicinförrådet är till och med ?overkill?. Jag oroar mig inte. Vi skulle klara ett skarpt läge.
Hon beställer via dator och får leverans en gång i veckan.
? Det fungera oftast helt utan problem.

Liten viktig detalj
Klockan har slagit tolv. Dags för Bodil att stänga. Hon tar sin AK:5a som hon haft fastkedjad i kassaskåpet i apoteket och slår sig ned i skuggan bakom sjukstugan. Hon är klädd i samma gröna kamouflagekläder som de andra soldaterna. Men på en punkt skiljer sig hennes uniform från soldatens. Hon har en vit bindel med ett rött kors på runt armen. En liten men viktig detalj. Hon lyder under Genèvekonventionen.
? Automatgeväret har jag till för att försvara mina patienter och mig själv. Men jag får inte delta i strid.
Och nu kommer vi in på svåra spörsmål. Det här med krig. Det är visserligen lugnt i Kosovo nu men det vore mer än lovligt naivt att tro att ingenting kan hända. Kosovo ? ett landstycke inte mycket större än Skåne. Men också ett stycke land som placerat sig mitt i världspolitiken.
Bodil har läst på och kan konflikten. Åtminstone på det intellektuella planet.
Men det finns aspekter som inte riktigt låter sig förstås. Några svenska barnpsykologer vet. Under kriget tvingades över 800000 människor härnere fly sina hem. Ett par tusen av flyktingarna fann en fristad i Sverige. Några av dem var barn. Psykologerna lät dem rita av sig ångesten. Och barnen ritade halmvolmar. Man ser halmvolmarna på varenda åker härnere ? bönderna sätter upp halmen på en hög stör för att torka och lagras.
? Men varför ritar de halmvolmar? undrade barnpsykologerna.
Svaret var lika enkelt som grymt. Först våldtog rövarbanden mödrarna, sen band de kvinnorna vid volmarna och tände eld.
Det är sådant vi pratar om i skuggan av sjukstugan. Om allt det vidriga som skett i detta grönskande landskap
Och hit har Bodil Gustafsson sökt sig frivilligt.
? Ja, det var inte för att jag sökte äventyret i alla fall, säger hon.
? Det mest spännande som händer mig härnere är när datasystemet går ner.
Så blir hon allvarlig och tänker efter.
? Det är nog så enkelt att jag behövde omväxling.

Knepig ondska
Någon gång under utbildningen hade hon hört tals om utlandstjänst. Och när det där behovet av omväxling växte plockade minnet fram vad hon en gång hört. Hon skaffade fram ansökningsblanketter, blev antagen och fick en grundläggande soldatutbildning.
? Det var jättekul att lära sig skjuta.
Så en junimorgon finner hon sig själv på Skavsta flygplats. Ute på startbanan väntade ett av arméns Herkulesplan. Fyra timmar senare landar hon i Skopje i Makedonien, kvitterar ut AK:5an och kliver på bussen som ska föra de svenska soldaterna till campen. Hon trycker näsan mot bussfönstret och därute slingrar sig Kosovos böljande dalgångar. Det var alltså här allt skett som hon läst om. De etniska rensningarna, skövlingarna, våldtäkterna, massakrerna…
Godhet tror vi oss alla begripa. Ondskan är knepigare. Men vi känner dess fula tryne. Treblinka, Song My, Guernica. Och nu sist Kosovo.
? Det kom många tankar där i bussen…
Har hon då förstått konflikten?
? Nej, säger hon och låter mycket säker.
? Jag har inte förstått.n