Sedan mitten av 1990-talet har det med jämna mellanrum riktats kritik mot kalciumantagonister. Det började med en studie där Pasty och medarbetare visade en ökad risk för hjärtinfarkt för blodtryckspatienter som använde en kortverkande beredningsform av nifedipin.
Idag används knappast denna beredningsform längre. Men det har riktats en rad misstankar mot även långverkande beredningsformer.
Under de senaste åren har det publicerats flera studier, varav de flesta relativt små, där kalciumantagonister jämförts med andra läkemedel vid högt blodtryck och hjärtsjukdom. Utom i Syst-Eur var utfallet negativt för kalciumantagonister. När ACE-hämmare och kalciumantagonister jämförts har jämförelsen utfallit till den förra gruppens fördel.
Nyligen publicerades en populationsstudie där 5 200 patienter följdes upp under 16 år i Glasgow. Resultatet var tydligt; ACE-hämmare ger blodtryckspatienter en betydligt bättre prognos än de som får kalciumantagonister. Risken för dem som får betablockerare eller diuretika ligger där emellan (se Läkemedelsvärlden nr 4/2000 sidan 10).
Terapi med evidens
SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, och Nepi, Nätverk för läkemedelsepidemiologi, är två organisationer som strider för att läkemedelsanvändning ska baseras på vetenskapliga belägg. Restriktivitet bör gälla för behandling där den kliniska nyttan inte är bevisad.
Förhållandet mellan användningen av diuretika, betablockerare, kalciumantagonister och ACE-hämmare är idag desamma som för fem år sedan. Den förändring som kan ses i statistiken är att användningen av angiotensin-II-antagonister ökat rejält, om dock från en låg nivå eftersom de lanserades i mitten av 1990-talet.
Att terapin inte förändrats under den senaste femårsperioden kan uppfattas som en besvikelse för dem som betonar vikten av så kallad evidensbaserad terapi.
Tröga omsvängningar
Det finns olika tänkbara förklaringar till att bilden inte förändras. Eftersom det inte finns heltäckande uppgifter om förskrivning kopplad till diagnos vet vi inte om användning av kalciumantagonister minskat vid exempelvis högt blodtryck och ökat vid kärlkramp. Sådana förändringar skulle kunna ta ut varandra i totalsiffrorna.
För att vi ska få visshet i den frågan måste recepten förses med förskrivningsorsak, något som Läkarförbundet motsatt sig.
Läkemedelsterapi mot högt blodtryck kan pågå i decennier och både patienter och läkare är naturligtvis obenägna att byta ut läkemedel som tycks fungera bra för patienten. Det finns inte heller några belägg för att kalciumantagonister skulle vara akut farliga.
Men eftersom debatten nu pågått i fem år kan man tycka att den haft tillräcklig tid för att ha satt sina spår i försäljningsstatistiken. Sannolikt är det så att fortfarande får många patienter kalciumantagonister som förstahandsmedel trots rekommendationer om att patienter först bör få diuretika, betablockerare eller ACE-hämmare, där det finns entydiga bevis för att behandling räddar liv.
När det gäller säkerställda effekter av kalciumantagonister vet vi fortfarande bara att de effektivt kan sänka blodtrycket. Även om sänkt blodtryck minskar risken för blodtryckspatienter är verkligheten mer komplicerad. ACE-hämmare har i vissa studier orsakat måttliga trycksänkningar men ändå resulterat i kraftiga riskminskningar.
Ska frågetecken rätas ut?
Möjligen kan många frågetecken kring kalciumantagonister rätas ut när resultaten från två omfattande studier presenteras på en konferens i Göteborg i mitten av juni.
Nordil, Nordic Diltiazem Study, har jämfört diltiazem med betablockad och diuretika. 12 000 patienter i åldern 50?69 år med primär hypertoni har ingått i studien.
Insight, International Nifedipine GITS Study Intervention as a Goal in Hypertension Treatment, har omfattat 6 600 patienter i åldern 55?80 år. Kalciumantagonisten nifedipin har jämförts med diuretika som amilorid och hydroklortiazid.
Sten Erik Jensen