Antibiotikaresistens ? Ett gränslöst motstånd

Bensylpenicilllin upptäcktes av Alexander Flemming 1928 men fanns framställt i användbar form först 1940. För ett halvt sekel sedan definierades antibiotikaresistens som bakteriers förmåga att producera ensym, penicillinaser, som kan inaktivera penicilliner. Man kom dock snabbt på strukturer som inte kunde angripas av penicillinaser. I dag, femtio år senare, med en arsenal av antibiotiska substanser till vårt förfogande, möts vi av ett ständigt ökande antal av multiresistenta bakteriestammar. Ett exempel är former av Vibrio cholera som uppvisar samtidig resistens mot tetracyklin, trimetoprim-sulfametoxazol, kanamycin, gentiamicin, kloramfenikol, ampicillin, cefalotin och doxycyklin.
Globalt används antibiotika ingalunda enbart som läkemedel och i kurativt syfte. På ekonomiska, snarare än medicinska, bevekelsegrunder tillsätts t ex teracyklin till dricksvattnet för att förebygga diarréer hos smågrisar och olika antibiotika florerar som tillväxtbefrämjande tillsatser i djurfoder. Antibiotikaresistens är därmed inte enbart ett humanmedicinskt problem utan, som en konsekvens av hur antibiotika används, utvecklas resistensen till ett globalt gissel som hotar såväl djurs som människors hälsa.
Många bakterier skiljer ej på folk och fä. En parallellitet kan t ex ses i infektionsincidensen hos kyckling och människa med resistenta Campylo-bacterstammar. Ej heller tar bakterierna hänsyn till nationella territorialgränser. Bakterier med resistenta gener kan spridas från husdjur till vilda djur etc. Varje gång ett antibiotikum används selekteras bakterier med gener för resistens. Gener som kodar för olika typer av resistens finns i omlopp. Gener kan växlas mellan individer och arter. Som lök på laxen har man med genteknologi även börjat producera grödor innehållande antibiotikaresistenta gener. Vet vi tillräckligt om konsekvenserna?
I Sverige råder recepttvång på antibiotika både inom human- och veterinärmedicinen och vi har sedan 1986 förbud mot användningen av antibiotika i foder. Men räcker det? Arbetet måste bli gränsöverskridande, ja globalt. Det måste till en helhetssyn som involverar samtliga professioner och aktörer inom området. I Sverige har ett sådant arbete påbörjats i och med STRAMA-gruppernas (Strategigrupper för Rationell Antibiotika-terapi och Minskad Antibiotikeresistens) tillkomst.
Att man i Sverige är medveten om och tror sig ha antibiotika-resistensen någorlunda under kontroll räcker inte. Ur ett EU-perspektiv måste vi också fundera över hur länge vi kan få behålla våra särregler. De insiktsfulla är med på tåget, men kunskapen behöver spridas . Fler agitatorer behövs för att förändra i första hand den europeiska inställningen och politikerna behöver,om inte väckas, så få stöd och förses med argument.
Då billigare generiska antibiotika måste ersättas med nyare och dyrare produkter (så länge det finns några), slår utveckligen av multi-resistenta bakteriestammar också hårt mot samhällsekonomin. Detta gäller inte minst vid epidemier i länderna i tredje världen.
Med hänvisning till omsorgen om såväl samhällsekonomi som folkhälsa borde man från politiskt håll kanske visa ett större engagemang och satsa mer kraft på att komma till rätta med antibiotikaresistens-utvecklingen, än man gör t ex avseende bibehållandet av det svenska spritmonopolet.
Att det sedan vid sidan av de resistenta bakterierna finns ytterligare ett gränslöst motstånd, marknaden med sina starka maktsfärer och ?mega-ekonomiska? intressen, som skall bearbetas hör tyvärr till spelets regler. Att motarbeta utvecklingen av antibiotikaresistens blir därför ett arbete i uppförsbacke ur åtminstone två aspekter.