Sjuksköterskan på boendet låter bekymrad när hon kontaktar psykosmottagningen. Johan, som har schizofreni och som hon känt i många år, har försämrats. Han är orolig, sover sämre och har också varit aggressiv mot personalen vilket han inte varit på länge.
”Vi förstår inte vad det beror på”, säger sköterskan. ”Johan är känslig för förändringar, men boendets personalstyrka har varit stabil. Han har samma rutiner och går till sin dagliga verksamhet.”
En läkemedelsgenomgång görs. Det framkommer att försämringen sammanfallit med att ett läkemedel bytts ut. På grund av restnotering har Johans läkare på psykosmottagningen tvingats byta ut en bensodiazepin mot en annan. Eftersom läkemedlet nu åter är tillgängligt bestämmer vi oss för att prova att byta tillbaka. Till allas glädje förbättras Johan.
Situationen förvärras
Restnoteringar av läkemedel är ett växande problem. I motsats till vad många tror är det inte ett svenskt, utan ett globalt, fenomen. Enligt en årlig undersökning av Pharmaceutical group of the European union bedömer en majoritet av de tillfrågade farmaceuterna att situationen förvärrats jämfört med föregående år.
Hela 96 procent ansåg att restnoterade läkemedel orsakar stress och besvär för deras apotekskunder. De terapiområden som ansågs värst drabbade var kardiologi, vacciner och läkemedel som används vid sjukdomar i centrala nervsystemet.
Lägger många timmar i veckan
Det sistnämnda gör sig dagligen påmint i mitt arbete som apotekare inom psykiatrin på Akademiska sjukhuset. Jag lägger många timmar varje vecka på att tillsammans med läkare och sjuksköterskor försöka lösa de problem restnoteringarna medför.
Bland de läkemedel som periodvis inte varit tillgängliga det senaste året finns en rad bensodiazepiner, flera antiepileptika som används som stämningsstabiliserande vid bipolär sjukdom och det antipsykotiska läkemedlet paliperidon.
Lagom till jul blev det plötsligt brist på naltrexon, som används vid alkoholbrukssyndrom. Vi fick snabbt göra en bedömning. Vilka patienter klarar sig utan en period och vilka behöver få läkemedlet via licensansökan eller utdelning på mottagningen? Problemlösningen försvårades av att det samtidigt rådde brist på akamprosat, som kunde varit ett alternativ för vissa patienter.
Kan få svåra konsekvenser
Att vara patient med en eller flera kroniska sjukdomar innebär att vara samordnare för sin vård. Man ska hålla reda på kallelser och mottagningsbesök och se till att dessa inte krockar, begära förnyelser innan recepten går ut och hämta ut läkemedel på apoteket.
Om det då dessutom är brist på läkemedel måste man kanske åka till flera apotek, eller ringa runt och fråga om apoteket råkar ha kvar någon förpackning. Går det inte att få tag på läkemedlet krävs kontakt med läkaren för att få en annan behandling.
Bland patienter med psykiatriska diagnoser finns många som har sämre förutsättningar att klara detta ganska komplexa projekt. Konsekvenserna kan bli svåra. Att tvärt sluta med ett läkemedel som förebygger återinsjuknande i bipolär sjukdom innebär hög risk för återinsjuknande, oftast i ett maniskt skov.
En fungerande behandling mot en psykossjukdom har inte sällan föregåtts av tidigare försök med olika antipsykotiska läkemedel som haft bristande effekt eller biverkningar.
Får mindre uppmärksamhet
Jag tänker ofta på hur varierande medieutrymme olika patientgrupper får. Det har väl inte undgått någon att det varit brist på diabetesläkemedlet Ozempic, då detta letat sig ända ut på kvällstidningarnas löpsedlar.
Bristen på psykiatriska läkemedel – som varit så uppenbar i mitt dagliga arbete – har däremot inte alls fått samma uppmärksamhet i media. Vad beror det på?
Förutom skillnaden i ekonomiska intressen har det sannolikt betydelse att patienter med exempelvis psykossjukdomar eller bipolär sjukdom inte företräds av lika resursstarka patientföreningar och talespersoner som diabetespatienterna.
Anna Karin Lidehäll, klinisk apotekare inom psykiatrin vid Akademiska sjukhuset, Uppsala
FOTNOT: Patienter och händelser som beskrivs är anonymiserade.
