Socialstyrelsen rapporterade nyligen att förskrivningen av adhd-läkemedel fortsätter att öka. Under förra året förra året fick 5,5 procent av pojkarna i åldern 10 till 17 år läkemedel mot adhd. Det är en större andel än den uppskattade prevalensen i samhället på 5 procent. Det tyder på att det kan ha skett en indikationsglidning, det vill säga att barn som inte till fullo uppfyller kriterierna för en adhd-diagnos kan ha fått läkemedel förskrivna utanför indikation.
– Vi vet ännu inte om det är så, men det finns tendenser både kliniskt och i litteraturen som talar för det, säger Peter Salmi, utredare på Socialstyrelsen.
De vanligaste adhd-läkemedlen, och som också rekommenderas som förstahandsval, är metylfenidat och lisdexamfetamin. De är båda centralstimulerande läkemedel och verkar bland annat genom att blockera återupptaget av noradrenalin och dopamin i hjärnan, med bättre koncentrationsförmåga och minskad hyperaktivitet som följd.
Flera av adhd-läkemedlen har använts under relativt lång tid och kunskapen om den kliniska effekten är god. Däremot saknas långtidsstudier på användningen i barn, vilket bland annat konstaterats av Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU.
Vet man tillräckligt mycket om dessa läkemedel för att förskriva dem även utanför indikation till barn?
– Det är ett problem att det finns frågetecken. Det är väldigt många barn som behandlas med dessa läkemedel så det är så klart intressant att följa utvecklingen. Det är viktigt att det finns god kompetens om utredningar och differentialdiagnostik så att fokus inte bara ligger på neuropsykiatri, säger Peter Salmi.
På Läkemedelsverket, som har ansvar för att följa upp säkerheten kring läkemedel och eventuella biverkningar, har man hittills inte sett någon anmärkningsvärd förändring kring adhd-läkemedlen. Men Bror Jonzon, ämnesområdesansvarig farmakoterapi på Läkemedelsverket, menar att det finns goda skäl till att följa utvecklingen.
– Det här är läkemedel som man börjar med i tidig ålder och ofta fortsätter med under en lång tid och det finns all anledning till att vara speciellt noggrann med den här läkemedelstypen, säger Bror Jonzon.
Han poängterar också att om det är så att det har skett en indikationsglidning via en ökad off label-förskrivning måste uppföljningen och kontrollen av adhd-läkemedlen öka.
– I sådana fall är det angeläget att de följs upp och studeras på ett organiserat sätt så att man kan ta vara på kunskap. Vi skulle gärna se att de register som finns inom området används betydligt mer frekvent än i dag då täckningsgraden endast är någon procent. Det är i sådana här fall registren kan göra störst nytta, säger Bror Jonzon.
Varför det aktuella registret, Busa-registret (Nationellt kvalitetsregister för uppföljning av adhd-behandling) inte används i större utsträckning har inte Bror Jonzon något säkert svar på. En anledning tror han kan vara att många tycker att det är för besvärligt att rapportera in data.
Anser du att man har tillräcklig kunskap om adhd-läkemedlen för att förskriva dem i den omfattning som görs i dag?
– Jag kan uttala mig för det vi har godkänt läkemedlen för och där har nytta/risk-förhållandet bedömts positivt. Men eftersom långtidseffekterna inte är tillräckligt studerade är det viktigt att läkemedelsbehandlingen ständigt omprövas. Det här är läkemedel som gör stor nytta men de ska användas kritiskt.
Används de tillräckligt kritiskt?
– Både ja och nej. Sett bland annat till de stora regionala skillnader som finns tyder det på både en under- och en överförskrivning. Om det är en systematisk indikationsglidning på gång bör den följas upp på ett systematiskt sätt med kliniska studier eller register, säger Bror Jonzon.
Både Socialstyrelsen och Läkemedelsverket vill nu gärna träffa professionen för att presentera den senaste rapporten kring förskrivning och diskutera utvecklingen kring den ökade användningen av adhd-läkemedel.
– Om det stämmer att man börjat ge läkemedlen på lösare grund än tidigare är det angeläget att det följs upp mer organiserat, säger Bror Jonzon.
Han får medhåll av Peter Salmi på Socialstyrelsen som betonar att de inte ser att förskrivningen sker på lösare grunder.
– Vi utgår från att professionen gör rätt när det gäller behandling med dessa läkemedel och en indikationsglidning behöver inte vara av ondo, men det är i sådana fall viktigt att underbygga en sådan eventuell glidning vetenskapligt och kliniskt på ett systematiskt sätt, säger Peter Salmi.
