Antibiotikaförbrukningen i Region Stockholm fortsätter, liksom i resten av landet, att minska. Det framgår av Strama Stockholms rapport om regionens antibiotikaanvändning under det första halvåret 2019.
Men ett smolk i glädjebägaren är enligt rapporten att brist på viktiga antibiotika allt oftare tvingar fram preparatval som riskerar att påskynda utvecklingen av antibiotikaresistens. Det gäller situationer då det inte går att få tag på de antibiotika med smalare spektrum som är förstahandspreparat. Läkarna kan då i stället tvingas välja antibiotika med bredare spektrum vilket ökar risken att bakterier utvecklar resistens.
Under det senaste året har till exempel andelen verkligt breda antibiotika ökat på alla sjukhus i Region Stockholm. Något som sannolikt bidragit till det är restnoteringar för läkemedlet piperacillin-tazobaktam som används till både vuxenpatienter och till barn.
Strama Stockholm skriver i rapporten att den ökade andelen verkligt breda preparat kan få allvarliga följder: ”Om vi får en ökad resistens mot dessa bredspektrumantibiotika finns i många fall få behandlingsalternativ kvar.”
– När vi inte har tillgång till de smalare preparaten tvingas vi använda bredare preparat även för banala infektioner. Då är risken att volymen av bredspektrumantibiotika ökar väldigt mycket. Vi tror att det driver på resistensutvecklingen på ett negativt sätt, säger Olof Hertting, biträdande överläkare inom barninfektion vid Karolinska universitetssjukhuset och Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna.
Han är även engagerad i Strama-arbetet mot antibiotikaresistens och ingår i Stramas nationella samverkansgrupp.
Drabbar barnen hårt
Olof Hertting framhåller att barnsjukvården är särskilt hårt drabbad av det växande problemet med smalare förstahandsantibiotika som tar slut periodvis eller helt försvinner från den svenska marknaden. Det handlar ofta om perorala, barnvänliga beredningar av antibiotika som används mot vardagliga infektioner.
– Vi står varje vecka inför att vi skulle vilja välja ett läkemedel som inte finns att tillgå. Så sent som igår hade jag ett barn på mottagningen som inte kunde få förstahandsbehandlingen eftersom den är restnoterad. I stället fick vi använda ett onödigt brett preparat, som patientens bakterier dessutom visade sig vara resistenta mot, berättar han.
Ett av många exempel är förstahandsbehandlingen flukloxacillin mot stafylokockinfektioner där den barnvänliga beredningsformen det senaste året varit restnoterad under perioder.
– Det är det smalaste stafylokockmedlet och även effektmässigt väldigt bra och kan vara svårt att hitta lämpliga ersättningar för.
Ett av de preparat som helt försvunnit från Sverige är det smalara cefalosporinet cefadroxil. Ett annat exempel är cefalosporinet ceftibuten som var försthandsbehandling vid urinvägsinfektioner hos barn har avregistrerats.
– Antibiotika för barn utgör en liten del av den totala antibiotikamarknaden. Men det är bekymmersamt om lönsamhetsskäl gör att viktiga antibiotika för barn inte längre tillverkas, säger Olof Hertting.
“Även patientsäkerhetsfråga”
Han påpekar också att läkemedelsbristernas inverkan på resistensutvecklingen inte enbart är ett folkhälsohot.
– Vi måste också se det som en patientsäkerhetsfråga för den enskilda patienten. Varje patient har rätt att få den antibiotikabehandling som ger minsta möjliga påverkan på övriga bakterier i kroppen, säger han.
– Vi vet att vissa antibiotikabehandlingar har en dramatisk påverkan på den kroppsegna bakteriefloran. Ännu vet vi för lite om vilken betydelse detta har och hur långvarig effekten är, men forskning pågår och kunskapen ökar snabbt.
Olof Hertting anser att problemet med läkemedelsbrister som ger allvarliga konsekvenser måste lösas genom bland annat ökad samverkan mellan vårdgivare, vårdpersonal, myndigheter och tillverkare. Och han efterlyser större internationell samverkan kring bristpreparat. Han hoppas att den ökade uppmärksamheten kring dessa frågor ska bidra till förbättringar. En viktig pusselbit är att förbättra informationen om restnoteringar och möjliga alternativ till restnoterade behandlingar:
– Framför allt måste vi lösa frågan hur rapporteringen om läkemedelsbristerna ska nå ut till klinikerna.
