Tidig upptäckt, ordentlig utredning och individualiserade behandlingsinsatser är i stora drag kärnan i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid endometrios.
Myndigheten konstaterar att kunskapen om sjukdomen, som innebär att livmoderslemhinnan börjar växa utanför livmodern vilket ger svår smärta och ökad risk för ofrivillig barnlöshet, är bristande inom vården. Behandlingen ser olika ut på olika håll i landet.
– Det är inte ovanligt att unga kvinnor som söker vård för svåra menssmärtor får beskedet att detta är normalt, trots att det kan vara tecken på endometrios. Det händer också att de får en felaktig diagnos, säger Elisabeth Eidem vid Socialstyrelsenm i en presskommentar.
I riktlinjerna lämnar Socialstyrelsen 42 rekommendationer för diagnostik, behandling och omvårdnad. Överlag handlar det om tidig upptäckt och utredning. För dem med svårbehandlad sjukdom rekommenderas hjälp från ett multiproffessionellt team sammansatt av bland annat gynekolog, smärtspecialist, fertilitetsläkare och psykolog.
Enligt rekommendationerna bör hälso- och sjukvården erbjuda utredning av misstänkt endometrios till personer med svåra menssmärtor som inte haft tillräcklig smärtlindring med paracetamol eller COX-hämmare.
Första linjens läkemedelsbehandling bör sedan vara hormonella preventivmedel som kan ge smärtlindrande effekt. I första hand rekommenderas så kallade monofasiska kombinerade preventivmedel som innehåller östrogen och gulkroppshormon i fast dos och olika typer av gestagena läkemedel, det vill säga gulkroppshormon.
Om första linjens behandling inte är tillräcklig är rekommendationen att lägga till insättning av hormonspiral, vilket ökar den lokala hormonkoncentrationen och kan leda till smärtlindring. Även behandling med så kallade GnRH-agonister kan prövas. GnRH-agonister (gonadotropin-releasing hormone-agonist) leder till i närmast total avstängning av äggstockarna och därmed mycket låga nivåer av östrogen. Samtidig behandling med låga doser östrogen ges därför samtidigt.
Den senare behandlingen innebär risk för benskörhet och andra allvarligare biverkningar än de hormonella preventivmedlen och sjukdomens svårighetsgrad är därför avgörande för val av behandling.
I svåra fall där acceptabel smärtlindring inte uppnås med ovanstående behandlingar kan tilläggsbehandling ges i form av tricykliska antidepressiva läkemedel, antiepileptika eller svaga opioider.
Socialstyrelsen skriver att det vid svåra smärtgenombrott kan vara motiverat med medicinering med opioider, men att det ska ske efter noggrann avvägning av risk och nytta med tanke på risk för tillvänjning.
I riktlinjerna finns också rekommendationer om icke-farmakologisk smärtbehandling i form av i första hand TENS (transkutan elektriskt nervstimulering) och i vissa fall akupunktur.
Även fysisk aktivitet och fysioterapeutiska interventioner som till exempel basal kroppskännedom, rörelseanalys och ergonomi rekommenderas för smärtlindring.
I vissa fall räcker inte den smärtlindande behandlingen och då återstår kirurgi. Det kan bland annat handla om att ta bort förändringar i bukhinnan, cystor i äggstockarna eller andra sammanväxningar. Eftersom en sådan operation innebär en risk för komplikationer som ökad smärta och minskad fertilitet anges i riktlinjerna att det är särskilt viktigt att den uförs av en erfaren endometrioskirurg.
Endometrios drabbar ungefär var tionde kvinna i fertil ålder, vilket innebär cirka 250 000 kvinnor i Sverige. Symtomen är svår smärta vid mens, smärta vid samlag, besvär i tarmar och urinvägar samt ofrivillig barnlöshet.
De nu publicerade nationella riktlinjerna är en remissversion men rekommendationerna börjar gälla direkt. Synpunkter på riktlinjerna kan lämnas till och med den 31 maj och den slutliga versionen kommer att publiceras i slutet av året, enligt Socialstyrelsen.
