Bevisbördan ligger på nätläkarföretagen

Jag är inte den första, och sannolikt inte den sista, att fundera på vart utvecklingen med det allt mer omfattande utbudet av nätläkare är på väg. Sedan den första digitala vårdappen såg dagens ljus i slutet av 2014 har fler startat och i dag finns det i Sverige en handfull aktörer som erbjuder digitala läkarbesök.

Samtidigt står hela hälso- och sjukvården inför stora utmaningar med en växande och åldrande befolkning, ökad psykisk ohälsa allt längre ned i åldrarna, mer högspecialiserad vård, fler multisjuka och en ökning av livsstilsrelaterade sjukdomar, bland annat. Till detta kommer nya, bättre och dyrare läkemedel.

Allt detta kostar och kostnaderna ökar. Majoriteten av kostnaderna täcks via skattsedeln, det vill säga av dig och mig. Men resurserna är inte oändliga varför insatserna måste prioriteras. Därför utgår all verksamhet inom hälso- och sjukvården från den etiska plattform som antogs av riksdagen 1997. Den fastslår att prioriteringar inom hälso- och sjukvård ska göras enligt tre principer i fallande rangordning:

• Människovärdesprincipen – att alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället.
• Behovs- och solidaritetsprincipen – att resurserna bör fördelas efter medicinska behov.
• Kostnadseffektivitetsprincipen – att rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i hälsa och livskvalitet, bör eftersträvas vid valet mellan olika verksamheter eller åtgärder.

Därför skaver den snabba utbredningen av nätläkarföretagen hos mig. För här är ytterligare aktörer som ska ha del av de ändliga resurserna till hälso- och sjukvården, och i alla fall jag har svårt att få ihop det med behovs- och solidaritetsprincipen: att resurserna bör fördelas efter medicinska behov.

Bilden som träder fram i den pågående nätläkardebatten, inlägg i sociala medier och i reklamen från nätläkarföretagen själva är nämligen att de medicinska behoven hos majoriteten av de som loggar in i läkarapparna inte är att klassa som särskilt stora. Man skulle i många fall kunna hävda att de antagligen inte ens kräver läkarvård utan snarare ett samtal till 1177, sängläge, huvudvärkstabletter och TID.

Här kan jag naturligtvis ha fel. En närmare granskning av patientunderlaget kanske visar att det är multisjuka sjuttioplussare som väljer nätläkarna i stället för besök på vårdcentralen, eller att många söker hjälp för psykiatriska besvär, där det finns god evidens för att behandling via internet fungerar.

Argumenten från nätläkarföretagen handlar inte sällan om att de faktiskt avlastar den hårt tyngda primärvården. Andra menar att den låga tröskeln för att ”träffa” en läkare på nätet snarare ökar den totala vårdkonsumtionen i samhället – ­och därmed vårdkostnaderna.

Detta borde vara relativt enkelt att undersöka och jag har letat statistik över antalet besök i primärvården respektive hos nätläkarna, utan att lyckas fullt ut. Helt enkelt för att det inte finns någon samlad bild av hur många nätläkarbesök som gjorts. Men bevisbördan för detta ligger inte på mig eller på primärvården. Det är nätläkarföretagen som hävdar den avlastande effekten som behöver ta fram uppgifterna. Först då kan den diskussionen föras på allvar.

Men antal vårdbesök säger inte allt, även om det är ganska lätt att korrelera till direkta ersättningar och kostnader. Kvalitetsaspekten är ännu viktigare. Både hur eventuell överkonsumtion av vård skapar undanträngningseffekter och påverkar kvaliteten på övrig hälso- och sjukvård, och den faktiska kvaliteten på konsultationerna över videolänk.

Här vore det klädsamt om nätläkarföretagen insåg att det återigen är de som sitter på bevisbördan: Ta fram underlag som visar huruvida nätläkarbesöken avlastar primärvården eller ej. Visa hur receptförnyelse utan insikt i patientens medicinska historik bidrar till bättre hälsa och användning av läkemedel. Genomför vetenskapliga studier som kan bekräfta att bedömning av tonsillit går lika bra att göra utifrån en kamerabild som vid ett fysiskt läkarbesök.

Eftersom tekniken är här för att stanna behöver den fortsatta utvecklingen av nätläkarverksamheten ske på ett kontrollerat sätt och i samråd med övrig hälso- och sjukvård. Därför är det viktigt att politiska beslutsfattare, både på nationell- och landstingsnivå, inte förblindas av ”den digitala revolutionen” utan ställer samma krav på nätläkarföretagen som på den övriga hälso- och sjukvården vad gäller evidens och beprövad erfarenhet.

Läkemedel och sjukvård är inte gratis och resurserna ska användas där de gör mest nytta – inte där förmågan att logga in i en app är störst.