Forskningen är ett samarbete mellan forskare vid Malmö högskola och ett forskarlag från Dortmunds Universitet i Tyskland och har letts av professor Börje Sellergren. Tekniken kan i framtiden bli värdefull både för virusdetektion och läkemedelsutveckling.
– Det vi har uppnått med vår teknologi är en unik känslighet, förklarar Börje Sellergren. Vi har kunnat efterlikna hur virus binder till celler men i ett helt syntetiskt system. På det sättet har vi kunnat detektera extremt små mängder virus och viruskomponenter.
Börje Sellergren hoppas att tekniken i framtiden ska kunna användas till att upptäcka nya muterade virus som skulle kunna orsaka pandemier. Men teknologin skulle även kunna användas för att påskynda utvecklingen av målsökande läkemedelsterapier.
Genombrottet för dagen är att Börje Sellergrens och doktoranden Sing Yee Yeungs arbete nu publiceras i den välrenommerade tidskriften ACS Central Science.
– Den här tidskriften publicerar bara 200 arbeten per år, berättar Börje Sellergren. Så vi är väldigt stolta över den här publiceringen. Nu hoppas vi att det kan generera att vår teknologi nyttjas på flera håll och på flera områden.
I teknologin används en reversibel variant av ett så kallat Self-Assembled Monolayer, SAM, ett 2 till 5 nanometer tunt molekyllager där alla molekyler är orienterade i samma riktning. Dessa kan styras så att de snabbt kan fästa eller lossna från en yta som svar på en pH-förändring. Molekyllagret ligger på en guldyta och fungerar som en kontaktyta för virus.
Börje Sellergren säger att tekniken ännu är en bit ifrån att användas i ett verkligt sammanhang, än så länge har den inte lämnat labbmiljön. Men med publiceringen hoppas de kunna få mer medel för att fortsätta sin forskning.
– Vi har redan en del samarbeten på grundforskningsnivå, berättar han. Det händer mycket just nu inom glykobiologin och diagnostik, det vill säga betydelsen av sockret, glykanerna, på cellytan som prediktorer för sjukdomar. Där hoppas vi att den här tekniken ska uppmärksammas. Att implementera vår teknik för att mer realistiskt studera hur glykanerna binder till receptorer tror jag är möjligt. Tiden till att tekniken ska kunna användas som forskningsverktyg behöver därför inte vara så lång.