Det är en kanadensisk studie som publiceras i The Lancet Psychiatry som visar lovande resultat för behandling av svår anorexi. Krav för att ingå i studien var bland annat att man skulle ha haft kroniska besvär av sjukdomen eller visat sig vara behandlingsresistent mot tidigare behandlingar.
Sexton personer, alla kvinnor, mellan 21 och 57 år gamla som haft sjukdomen under lång tid, i genomsnitt 18 år, deltog i studien. Medelåldern var 34 år och deras genomsnittliga BMI var 13,8. (BMI under 16 räknas som kraftig undervikt eller svält.)
Deltagarna fick elektroder inplanterade i en central del av hjärnan, subcallosala cingulate. Det är en del av hjärnan som ingår i det limbiska systemet, den del som framför allt styr våra känslor. I detta område har man sett en förhöjd aktivering hos patienter med anorexi, och att serotonin, en neurotransmittor med stor påverkan på sinnesstämning, binds i högre grad.
Elektroderna satt under ett helt år och stimulerade området med en ström som ökades på under årets gång, från 2,5 volt till som mest 6,5 volt, var nittionde mikrosekund.
Det primära effektmåttet var metodens säkerhet. De sekundära effektmåtten var BMI, psykisk status och beteendemönster förknippade med anorexi, samt förändringar i neurala kretsar i hjärnan.
Alla effektmått nåddes med gott resultat.
Ingreppen tolererades överlag väl av patienterna. Två deltagare bad om att få elektroderna borttagna före studiens slut. En stor andel, 44 procent, hade allvarliga biverkningar, men de relaterades till den underliggande sjukdomen och handlade bland annat om elektrolytrubbningar. En person fick en infektion i samband med implanteringen, som ledde till att elektroden fick tas ut och reimplanteras.
Inga intrakraniella blödningar eller biverkningar kopplade till den elektriska stimuleringen rapporterades.
Efter ett års behandling var det genomsnittliga BMI-värdet 17,34, jämfört med under 14 vid studiens start. Sex av de 14 deltagarna som fullföljde studien hade ett normalt BMI på minst 18,5 vid studiens slut. Viktuppgången började inte förrän tre månader in i behandlingen.
Symtom av både depression och oro blev signifikant förbättrade hos en majoritet av patienterna.
– Studiens resultat är försiktigt lovande, kommenterade Andres Lozano, professor vid universitetet i Toronto, i en kommentar till studiens publicering. Mer forskning behövs innan det här kan bli ett möjligt behandlingsalternativ för patienter med anorexia.
Förändringarna i hjärnan mättes med PET-kamera vid studiens start samt efter sex och tolv månader. Här såg forskarna tydliga förändringar, vid mätningen efter sex månader och tolv månader noterades en minskad metabolism i flera delar av hjärnan.
Förändringarna i hjärnan och det faktum att viktökningen skedde först tre månader in i behandlingen, tyder på att förbättringar av dysfunktionen i det limbiska systemet kan vara det som möjliggjort en viktuppgång, skriver forskarna.
Det antagandet styrker också teorin att det är kretsar i det limbiska systemet som driver sjukdomen anorexia, och alltså inte de delar av hjärnan som har med mer basala behov som hunger att göra.
Studiens begränsningar är det lilla antalet deltagare och avsaknaden av jämförande kontrollgrupp. Eftersom alla deltagare var medvetna om ingreppet, kan placeboeffektens påverkan inte heller utvärderas. Den långa tid som resultaten varade talar dock för att effekten inte är placebo, resonerar forskarna.
Djup hjärnstimulering är en metod som används vid neurologiska tillstånd som till exempel Parkinsons sjukdom. Det pågår även studier av metoden vid svår depression och tvångssyndrom. Metoden har tidigare förknippats med risker för svåra biverkningar. Den aktuella studien föregås av en fas 1-studie där också säkerhetsaspekten bedömdes, och som också visade att metoden är relativt säker.
En halv procent av befolkningen lider av anorexia världen över. Det är den dödligaste av alla psykiatriska sjukdomar. Den största patientgruppen är unga kvinnor.