Efter ett visst mått av otålig väntan så släpptes äntligen forskningspropositionen. Den är ju viktig inte bara för oss intresserade av forskning och utveckling. Minst lika betydelsefull är den för Sverige som land och som stark kunskapsnation som vill tillhandahålla en vård i världsklass för sina medborgare.
En av nyheterna i propositionen är att införa en tredje kvalitetsindikator för fördelning av forskningsmedel som ska väga lika tungt som de övriga två. De båda befintliga kvalitetsindikatorerna är publiceringar och citeringar samt storleken på de externa medel som universitetens forskare tilldrar sig. Till dessa har man nu lagt till kvalitetsindikatorn ”samverkan”.
Under många år har det talats om vikten av att universiteten arbetar med nyttiggörande och ”den tredje uppgiften”, att säkerställa att forskningen når ut i samhället. Under senare år har alla lärosäten inrättat strukturer och stöd som till exempel innovationskontor för att på ett systematiskt sätt stödja forskare i detta viktiga arbete.
Det är i sig inte särskilt förvånande att tiden har kommit att även rikta finansiella styrmedel till forskargrupper som har samverkan med omgivande samhälle som en tydlig del i sin forskning och att detta ska premieras.
Intentionen är god och självklart bör även forskare i så stor utsträckning som möjligt samverka med omgivande samhälle då det behövs både tvärvetenskap och samverkan för att vi ska lyckas lösa de riktigt stora framtida samhällsutmaningarna. Men hur ska detta mätas och följas upp? För även om nyttan av samverkan är uppenbar för flertalet forskningsområden så gäller det inte alla, och hur ska detta hanteras?
Forskningsområden där det är mindre självklart är just den mycket tidiga grundforskningen där de framtida användningsområdena kan vara svåra att definiera, men där just den nyfikenhetsdrivna forskningen fyller funktioner som först långt senare visar sig möjliggöra helt nya tillämpningsområden.
Det blir en utmaning att utforma kvalitetsindikatorerna så att det går att bedöma och därmed fördela medel på ett sätt som inte missgynnar och riskerar den fria grundforskningen.
Det är ofta man tar del av framgångsrika forskare som efter 10-15 år äntligen kunnat bilda ett företag eller som fått finansiering för produktutvecklingen. Den forskning och kunskap som varit basen för att nå så pass långt talas det inte lika ofta om, men är en så viktig grundförutsättning.
I gyllene bokstäver över ingången till aulan i universitetshuset i Uppsala finns devisen "Tänka fritt är stort men tänka rätt är större". Orden är ett citat från juristen Thomas Thorild som var student på 1700-talet. Han var en kontroversiell tänkare som väckte debatt i sin samtid, och devisen känns mycket aktuell även i dag.
Medskicket till dagens beslutsfattare är; säkerställ att det finns metoder för att nationellt kunna mäta och följa upp samverkan som kvalitetsindikator på ett sätt som inte missgynnar den fria grundforskningen, det kommer att gynna helheten i svensk forskning.
Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer
Jag skulle vilja dela upp samverkan i tillämpningar och information utåt om forskning till samhället. Första året i realskolan hade jag en lärarvikarie, som höll på skriva en avhandling om sj-ljud i samiskan. Jag besökte honom hemma en gång, som jag tror berodde på att jag ville se hans forskningslokaler. Året innan hade jag besökt med klassen Abisko Naturvetenskapliga Station och tittat på lokalerna där. Jag var 13 år då. Han blev klar med sin avhandling och blev snabbt den första professorn i samiska i Umeå. Där tog det stopp. Studenterna var inte intresserad av hans språkforskning och sa vad har de för nytta för samerna. De ville syssla med forskning, som förbättrade tillvaron för samerna. Efter några år ledsnade han och sade upp sig från professuren. Tror att personer från icke-akademisk miljö kan ha samma problem som studenterna i samiska hade. Man vill nog att forskningen skall ge konkreta resultat och en annan sak som kan vara hämmande är att ens resultat skall vara lite revolutionerande. Tror att det är bra att ha föräldrar som är forskare, så man är mer insatt än t.ex jag själv var. Nyss har Nobelpriset utdelats och då skall jag berättade för er att första professorn i farmaceutisk biokemi John Sjöquist fick professuren i Medicinsk och Fysiologisk 1973. På andra plats kom fjolårets Nobelpristagare Tomas Lindahl. Tror det är första gången någon på Farmis slagit ut en Nobelpristagare. Men John Sjöquists forskning var mer tillämpbar och kanske bredare. Medicinsk forskning handlar mer om tillämpar forskning, som skall ge relativt snabba resultat. Patienten kan inte vänta i 40-50 år på att doktorn skall komma med en ny medicin eller Nobelpriset.
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här