Det är forskare vid Karolinska institutet som utvecklat en metod för att undersöka om ett läkemedel verkligen nått fram till sitt målprotein eller inte. Att kontrollera detta är ett av de viktigaste men också svåraste stegen i arbetet med att utveckla ett läkemedel och hittills har det inte funnits någon bra metod för att mäta detta.
Genom en teknik som kallas Cellural Thermal Shift Assay, CETSA, har forskaren Pär Nordlund med kollegor hittat ett sätt. Tekniken bygger på faktum att målproteiner ofta stabiliseras när en läkemedelsmolekyl bundit till dem.
– Metoden är väldigt enkel och går ut på att vi tar ett prov från den aktuella vävnaden efter att ett läkemedel intagits. Genom upphettning och centrifugering kan vi separera ut proteiner som bundit till läkemedlet. Till skillnad från de metoder som används idag är detta ett direkt sätt att kontrollera läkemedlet har nått sitt mål, säger Pär Nordlund.
Idag händer det att substanser som kommit så långt som till klinisk fas III fallerar eftersom den inte bundit in till det protein som man trott. Ett av problemen är att det många gånger sent i processen visar sig sent att man inte mäter det man trott sig mäta. Pär Nordlund menar att det krävs ett nytt sätt att betrakta läkemedelsutveckling och CETSA är ett kontrollsteg som kan bidra till mer effektiv utveckling.
Forskarnas resultat publicerades i Science i juli och de har nu ett antal samarbetsprojekt på gång med olika läkemedelsbolag. Än så länge handlar det om djurstudier men förhoppningen är att kunna utnyttja metoden även i människa och försök har påbörjats i liten skala. Förutom vid utveckling av läkemedel ser Pär Nordlund användningsområden inom befintliga terapier.
– Inom cancer skulle man kunna använda metoden för att se om ett visst läkemedel når fram till sitt mål i tumören. I vissa typer av cancer finns problem med resistensutveckling och genom tekniken skulle man kort efter läkemedelsintaget kunna se som behandlingen är lämplig eller om man behöver byta.
Eftersom metoden bygger på att man behöver ta en biopsi från den aktuella vävnaden lämpar det sig inte för till exempel hjärta, men mer ytliga organ eller tumörer menar forskarna skulle kunna fungera bra.
– Detta gör det möjligt att inte bara förlita sig på att undersöka om ett läkemedel har påverkat fosforyleringar eller andra indirekta metoder. Det kan förhoppningsvis få betydelse både inom läkemedelsutveckling och befintliga behandlingar, säger Pär Nordlund.
