När Wikipedia ska förklara vad ett oxymoron är exemplifierar man med »allmänspecialist«. Men det är ju bara småskojig semantik. En yrkestitel som är en självmotsägelse på riktigt är »vetenskapsjournalist«.
Vetenskap och journalistik har ju på senare tid blivit rena motpoler. Trots att källgranskning och objektivitet, två av journalistikens tyngsta byggstenar, tangerar vetenskapliga ideal ser vi allt färre journalister leva upp till dessa när de skriver om vetenskap. Dock inte för att den källgranskande objektiviteten ignoreras, utan för att den vantolkas.
En journalist i dag är »objektiv« genom att ge »båda sidor« lika mycket utrymme – problemet är att med »båda sidor« avses numera pseudovetenskap kontra vetenskap. En bidragande orsak är att journalisten ofta, lite missriktat, identifierar sig själv som »kritisk« och ifrågasättande av »etablissemanget«, vilket här i regel representeras av läkemedelsindustrin (gärna benämnd som »lobby« eller rentav »maffia«) då den är lättidentifierad som »krass« och »cynisk« och med »dolda« eller »dubbla agendor« då den är hårt vinstdriven och i symbios med »köpta« forskare. Det ironiska är att samma journalister i omvänd proportion framställer alternativmedicinen som naturlig, sund och närmast altruistisk – trots att den är precis lika vinstdrivande som läkemedelsindustrin (men med skillnaden att den tjänar pengar utan att bota sjukdomar) och precis lika symbiotisk med köpta forskare (men med skillnaden att den lierar sig med akademiska B-lag som avlönas för att formulera studier som redan från början är avsedda att flyga under peer review-radarn).
Dels har vi de strikt kommersiella vetenskapsjournalisterna, ofta verksamma under livsstils- snarare än vetenskapsvinjett. De kan exempelvis skriva om – och legitimera – feng shui ur påhittat kvantfysikperspektiv samtidigt som de rapporterar råd och rön i skolmedicinfrågor. Och dels har vi de tyngre vetenskapskommentatorerna som offrar vetenskapliga normer för att driva politiska och personligt eldfängda kampanjer – det kan handla om vad som helst från HIV-forskning till influensavaccin, så länge det finns en läkemedelslobby att misstänkliggöra.
Men den mest vilseledande och destruktiva typen av vetenskapsjournalistik bedrivs inte av någon av dessa, utan av reportrar och redaktörer som inte har vetenskap som huvudämne.
Där finns kulturjournalisterna med rötter i det senare 1900-talets franska postmodernism, som fortfarande tycker att Foucaults »Vansinnets historia« är mer vetenskapligt relevant än aktuell internationell forskarkonsensus kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Där finns nyhetskrönikörerna som, mellan analyserna av Palestinakonflikten och Den arabiska våren, plötsligt får för sig att googla fram »sanningen« om psykiatriska diagnoser utan att inse att de citerar dold scientologisk skräckpropaganda.
Och där finns insändarsidorna fulla av passionerade åsikter från »vanligt folk« som deprimerande ofta kan avslöjas som systematiska lobbyister. Jag har själv avslöjat såväl en maskerad scientolog i Lärarnas Tidning som en solariekedjeägare i Dagens Nyheter som spred falsk vetenskap – men önskar att denna enkla googleresearch i stället gjorts av respektive insändarredaktörer.
Riktiga vetenskapsjournalister, som DN:s Karin Bojs, hyser jag den största beundran för. Men vad journalistiken behöver i dag är vetenskapsredaktörer som kan ansvara för inte bara sin egen avdelning utan en koordinerad vetenskapssyn rakt genom hela tidningen.
