Utifrån diskussionen verkar ett EU-SBU inte fel

Under den nyss avslutade ISPOR-kongressen (International Society for Pharmacoeconomics and Outcomes Research) diskuterades möjligheterna till ett framtida europeiskt samarbete runt värdering, och kanske även prissättning, av läkemedel: en form av EU-TLV. Om man utifrån ett rättviseperspektiv tänker att alla EU-medborgare ska ha samma rätt till vård och läkemedel, så blir det ganska naturligt att inte bara godkännandet är gemensamt. Samtidigt finns det en del uppenbara problem i ett gemensamt system. Värdering och prissättning enligt nuvarande nationella upplägg är långt ifrån homogent, och just i år är kanske skillnaderna mellan länderna särskilt uppenbar. En gemensam prissättning gör att fattiga länder inte kommer att ha råd att betala för vård till sina medborgare trots beslutet, medan rikare länder inte får möjlighet att erbjuda dyrare behandlingar fast det finns både pengar i kassan och betalningsvilja.
Vid flera sessioner framfördes Sverige som ett av få EU-länder som redan idag tillämpar prissättning baserad på hur mycket »värde« läkemedlet tillför (så kallad value-based pricing). Det finns fler sådana prissättningssystem i Europa, men uppläggen varierar. I Sverige ser man till samhällsnytta, och i Storbritannien utgår man från NHS perspektiv. I exempelvis Frankrike är det istället ersättningsnivån som justeras, »värdefulla« och innovativa läkemedel betalas till större del av samhället. Det konstaterades också att generellt finns även en budgetbaserad granskning inom hälso- och sjukvårdssystemet, vilket gör att även om läkemedlet anses tillföra värde och bör användas, inte i praktiken alltid medför användning.
I Sverige kan man få den uppfattningen att allt större del av läkemedelskostnaden förs över till patienten. Högkostnadsgränsen ska höjas, TLV-genomgångar utesluter vissa preparat från högkostnadsskyddet, och på längre sikt kan man se en trend mot fler receptfria läkemedel. Innan konferensen läste jag lite om patienters betalningsvilja när det kommer till vård (så kallad cost-sharing eller co-payment). Enligt en sammanställning var just läkemedel ett känsligt kapitel, och om patientavgiften höjdes var det i första hand kronisk och preventiv läkemedelsbehandling som uteslöts. Patienterna var mer villiga att betala för akut behandling. Kanske inte helt oväntat att patienterna har svårt att omfatta minskade kostnader för samhället i sitt beslut. Och inte ens i efterhand kommer man som patient veta om preventionen verkligen påverkat sjukdomen.
Nu börjar det bli riktigt intressant (=komplicerat). Oavsett om bedömningen sker nationellt eller centralt bör vi fundera över vilka incitament vi egentligen ger för en förbättrad läkemedelsanvändning, och i längden folkhälsa? Om vi baserar läkemedelspriset på samhällsvärde och innovation så finns det en risk att landstingen avstår dessa dyrare preparat utifrån sin budgetbedömning. Överföring av kostnader till patienten kan uppfattas som att samhällsvärdet av preparatet är begränsat. Ett EU-TLV som är prissättande ligger förmodligen långt in i framtiden, men utifrån ISPOR-diskussionerna verkar ett EU-SBU som centralt värderar nya läkemedel och teknologier inte helt orimligt. Utvecklingen kan ses som en risk då besluten fattas längre bort eller en tillgång om förutsättningarna för god vård blir mer lika i Europa, och kanske en möjlighet till förnyade incitament för en förbättrad läkemedelsanvändning.