Inger Atterstam om när hon inte fick skriva om aids

Hösten 1981 var Inger Atterstam helt nyanställd som medicinreporter på Svenska Dagbladet. De första beskrivningarna av aidspatienter läste hon i amerikanska smittskyddsinstitutets tidskrift. I december när det hela beskrevs i New England Journal of Medicine förstod hon att det handlade om mer än bara några fall.
– Jag ringde till Statens bakteriologiska laboratorium och fick historien bekräftad av Margareta Böttiger som var stadsepidemiolog och som sa att vi skulle räkna med att sjukdomen också skulle komma till Sverige. Och så pratade jag med RFSL som kommenterade det hela. Det var intressant så klart och jag skrev en artikel och lämnade till mina redaktörer. Men där fastnade den i en pärm.

Flera gånger under året som följde skulle Inger Atterstam stöta på just detta. Hon hade en historia om en ny obehaglig sjukdom. Men ingen som ville trycka den. Efter ett par månader ringde RFSL och frågade varför de inte sett något i tidningen om aids. Inger Atterstam närmade sig sina chefer försiktigt och fick dem att lite förvirrat plocka fram artikeln ur pärmen. Den 3 februari 1982 kunde svenska folket för första gången läsa om den nya mystiska sjukdomen.
– Det var mitt största scoop i mitt journalistliv. Jag var definitivt först i Sverige om att berätta om detta, kanske till och med i Europa. Men efter att artikeln publicerats fick jag order från personer ännu högre upp i ledningen om att jag inte skulle skriva någonting mer om det här. Förklaringen var att våra läsare inte var intresserade av detta.
– I själva verket var det för känsligt. Det handlade ju om sex, skam och homosexuella. Men jag tyckte det var idiotiskt så jag kuppade in ett par artiklar ändå under våren.

På försommaren 1982 åkte Inger Atterstam till New York på en fetmakongress. Det var då hon med egna ögon såg vad som höll på att hända.
– Då svepte sjukdomen över gaysamhället i USA och människor började dö. Folk har glömt det nu, men det var fruktansvärda
scener som utspelade sig i till exempel Castro, det stora gay-området i San Fransisco där hälften hann dö innan medicinerna kom. Jag såg alla dessa utmärglade sjuka med blånade ansikten och för tidigt åldrade kroppar. Så jag åkte hem och skrev en artikelserie i sex delar.
Men då blev det tvärstopp. Redaktörerna stod fast vid sin hållning att det här inte var något som det skulle skrivas om.
– Det blev en våldsam intern debatt på tidningen och jag hotade med att sälja materialet till Expressen istället. Men då fick jag hjälp av Marianne Fredriksson, författaren som då var redaktör för Idag-sidorna på Svenska Dagbladet. Hon var en mycket stadig och stark chef som de inte kunde stoppa. Så i augusti publicerades alla artiklarna. Och då gick proppen ur. Efter det blev mediabevakningen av aids hysterisk i flera år.

Under åren som följde fortsatte Inger Atterstam följa frågan noga. Tillsammans med svenska forskare reste hon runt på kongresser och rapporterade om alla små framsteg.
– Vi levde mitt i en oerhört stor rädsla. De första åren fick jag ha telefontid på jobbet när jag kunde svara på frågor från folk som var oroliga. Någon ringde till exempel och trodde hon blivit smittad för att mannen hon köpt korv av på Åhléns såg homosexuell ut och hade nyst.
– Även journalisterna var rädda. Jag är själv inte särskilt rädd av mig. Men jag minns att jag tyckte det var lite obehagligt när jag skulle intervjua den första svenska aidspatienten och han hade bakat en kaka till kaffet. Man visste ju ingenting där i början vad det var och hur det smittade.
Hon minns hur rapporteringen hela tiden var en balansgång.
– Det handlade om svaga grupper av människor. Homosexuella, knarkare och svarta. Det hade lätt kunnat bli någon slags skamjournalistik. Men vi som skrev om det hade ett väldigt bra samarbete med forskarna och det gjorde att journalistiken blev anständig.
– Men det goda samarbetet bröts sen på nittiotalet när forskarna inte lyckades leverera något av de som det sagt de skulle. Det kom inga vaccin och det var först 1996 som det kom några vettiga mediciner. Och sen dess har det egentligen inte skett några genombrott. Det här gjorde att det blev svårare att prata med forskarna, de drar sig gärna tillbaka när de inte har några positiva resultat att presentera.

Trettio år efter att de första fallen dök upp tycker Inger Atterstam att det finns anledning att fundera på vad som hände med forskningen.
– Det är enorma pengar som plöjts in i forskningen under den här tiden, det är synd att det inte kommit ut mer klinisk nytta ur det. Och trots att man nu vet så oerhört mycket om sjukdomen har man inte lyckats stävja spridningen ordentligt.
Enligt Inger Atterstam finns också en del av förklaringen till läkemedelsindustrins dåliga rykte hos allmänheten i historien om hiv.
– Jag upplevde att det skedde någonting när läkemedelsföretagen gick samman och stämde de länder som köpte billiga kopior av medicinerna. Företagens drivkraft att tjäna pengar blev blixtbelyst när bilder på de rika vita advokaterna i USA visades bredvid de fattiga svarta och svårt sjuka barnen. Den PR-missen var enorm och jag tror det delvis är den bilden som lever kvar idag.