Jag kan inte direkt minnas några långa utläggningar om vetenskapsteori från apotekarprogrammet. Det som ingick fokuserade mer på vetenskapliga metoder än teorier, medan filosofikursen på gymnasiet som jag minns det främst hade fokus på olika filosofers liv och leverne. Min illa underbyggda uppfattning, om jag ens funderat på det, har nog varit att naturvetare per automatik är positivister, det vill säga att de utgår från att all vetenskap ska vara logisk. Som doktorand inom folkhälsovetenskap har vetenskapsteori plötsligt blivit avsevärt mycket viktigare, det ska ju in i kappan (gubevars). Alltså blir jag mer eller mindre tvungen att fundera över frågor som: Vad är egentligen kunskap? Hur utvecklas ny kunskap? Varför söker vi kunskap? Finns det en mätbar »sanning«? Hur kan man dra slutsatser om exempelvis kausala samband som i mina studier mellan läkemedel, sjukdomar orsakade av läkemedel och kostnaderna för att behandla dessa sjukdomar?
Eftersom jag själv kommer från den naturvetenskapliga traditionen, där så mycket som möjligt ska visas med statistiska beräkningar, så blev det lite av ett uppvaknande. Det pågår en strid mellan forskare som arbetar med kvalitativ respektive kvantitativ forskning, där den kvalitativa sidan försöker få acceptans för sina forskningsresultat medan den kvantitativa sidan kanske egentligen inte riktigt har uppfattat att det finns en andra sida än. Problematiken blir uppenbar exempelvis i samband med införandet av evidensbaserad medicin, eftersom detta konstigt nog blivit liktydigt med behandlingar där effekt visats genom kliniska prövningar och metaanalyser. Var tog »beprövad erfarenhet« vägen, och vad göra när det inte är rimligt att genomföra kliniska prövningar av etiska skäl (som biverkningsstudier)? Kanske handlar striden också mycket om forskningsmedel och publikationsutrymme, om bidragsgivare kräver en tydlig relevans för utvecklingen av evidensbaserad medicin så blir det svårt för induktiva studier att ens söka pengar. Samtidigt kan man diskutera om det verkligen finns någon kvalitativ och kvantitativ forskning, är det inte egentligen bara olika typer av data: bokstäver och siffror?
Jag vill efterlysa ett nytt vetenskapsteoretiskt paradigm. För mig känns det naturligt med en i alla fall teoretiskt sett mätbar sanning, som man dock i praktiken aldrig uppnår på grund av metodologiska svagheter och otillräcklig kunskap (och ju mer artiklar jag läser desto fler svagheter verkar jag upptäcka). Trots den här positiva inställningen till en »sanning« är kanske steget inte så långt till Karl Poppers teorier, men först måste jag nog göra upp med mina förutfattade meningar om hans falsifieringkriterie. Tanken är ju inte att identifiera det berömda »undantaget som bekräftar regeln«, utan att identifiera bra metoder för att förkasta de teorier som är felaktiga, att försäkra sig om att hitta eventuella undantag. Det går alltså aldrig att bevisa att en teori är »sann«, men genom att efter hand identifiera undantagen och utveckla allt bättre teorier, så når vi allt närmare sanningen. Sanning blir alltså ett strävansmål.
I och med Bologna-processen ökar kraven på studenterna. Det finns ett ungefärligt antal poäng vetenskapsteori som krävs för kandidat- respektive masterexamen. Kanske kommer framtidens farmacevter känna sig lika hemma i den ontologiska och epistemologiska debatten som jag gjorde på studentkåren? Fast kanske är den här inget jag som naturvetare ska fundera över, jag kanske borde lämna det till några »kvalitativa« forskare?
