Utan läkemedel får de papperslösa ingen vård

Papperslösa ska få rätt till subventionerad vård också i Sverige. Socialminister Göran Hägglund var nöjd när han berättade om den politiska överenskommelsen i början av mars. Ämnet har länge varit en tvistefråga och äntligen har de kommit överens. Men det gömmer sig en snubbeltråd på upploppet och den består av läkemedel.
I väntan på att regeringen ska lösa frågan har flera landsting valt att på eget initiativ erbjuda papperslösa tillgång till gratis, eller kraftigt subventionerad, vård. Tittar man på hur det har organiserats i till exempel Västra Götaland får man en aning om de utmaningar som politikerna nu står inför. Där har man bestämt sig för att de papperslösa ska få vård utan att betala. Men om de behöver läkemedel måste patienten betala för dem själv, vilket en papperslös i de allra flesta fall inte kan. Därför är många papperslösa i Göteborg fortfarande beroende av den parallella läkemedelshantering som vårt specialreportage på sidan 16 beskriver. Ett system som sjuksköterskor och läkare pragmatiskt byggt upp men där ord som patientsäkerhet, uppföljning och kontroll helt tvingats stå tillbaka för att läkemedlen ska kunna nå de som behöver. Nu kämpar regeringens utredare Erna Zelmin, som i maj ska föreslå hur vården ska organiseras för papperslösa, med läkemedelsfrågan. Och det verkar som om historien från landstingen kan komma att upprepa sig. Vården kan bli fri, men inte läkemedlen.

Det finns säkert en viss sanning i det som både landsting och utredaren säger, att läkemedlen inte hänger med av rent organisatoriska skäl. Det faktum att läkemedel i öppenvården som ska hämtas ut på apotek sköts separat från vården i övrigt gör det tekniskt svårt att få med dem i vården av papperslösa. Men teknikaliteter går alltid att lösa, till exempel kan asylsökanden redan idag hämta ut förskrivna läkemedel till en kostnad av femtio kronor.
Antagligen handlar det snarare om att läkemedel är känsligt, rent politiskt. Samma dag som den politiska överenskommelsen om papperslösa presenterades kom det fram att nivån för högkostnadsskyddet kan komma att höjas. I det svenska vårdsystemet får du som patient betala mer ur egen ficka för dina läkemedel än för din övriga vård. Det är först om du inte kan betala som socialtjänsten hjälper till. Men det är svårt att använda samma princip för de papperslösa eftersom man inte kan bedöma deras betalningsförmåga. Samtidigt är det rimligt att anta att de flesta papperslösa har mycket ont om pengar. Man behöver alltså skapa ett mer generöst system än vad som idag erbjuds svenska medborgare.  Och det är här det kan bränna till ordentligt. Rent retoriskt kan allt ställas på sin spets: en person som arbetar svart utan tillstånd och utan att betala skatt får betala säg hundra kronor för sina läkemedel, ställt mot en fattig pensionär som betalat skatt hela sitt liv och som behöver betala minst 1?800 kronor för sina läkemedel. Den politiker som beslutar om ett sådant system behöver ha ett bra svar på varför.

Men duckar man för den frågan, då kan man lika gärna ducka för hela reformen. För vad är det för vård man erbjuder om inte antibiotikan som ska bota lunginflammationen ingår? Om man utifrån argument om alla människors lika värde tänker ändra på de svenska lagarna så att alla som befinner sig här ska få full tillgång till vård, ja, då måste läkemedlen tas med som en del. Hur svåra avvägningarna än är.
Om och om igen tappas läkemedlen bort när vården ska organiseras. När vården av papperslösa nu ska organiseras är det ett utmärkt tillfälle för politikerna att visa att de faktiskt förstår läkemedlens avgörande roll i vården.