Det man mäter blir gjort, skrev en organisationsteoretiker som
Måns Rosén läste för många år sedan.
– Och det tror jag det ligger något i. Det vill säga om man mäter kvalitet får man bättre kvalitet.
Det är här sjukvårdens kvalitetsregister kommer in i bilden. Guldgruvan i hälso- och sjukvården. Det är titeln på den översyn av de nationella kvalitetsregistren som Måns Rosén lett och nyligen lämnat över till uppdragsgivarna regeringen och SKL.
Idag finns det drygt 70 nationella register som får finansiellt stöd av staten och landstingen. Enligt definitionen ska de innehålla individbaserade uppgifter om diagnos, insatta åtgärder och resultatet.
Genom att mata registren med relevanta data får man i andre ändan resultat som kan jämföras med egna tidigare resultat, nationella vårdprograms uppsatta mål och andra klinikers eller landstings resultat. Kliniker eller landsting som ligger sämre till sporras att undersöka orsaken. Och till förbättringar är tanken.
I Sverige började det med ett register för knäproteser 1975 som resulterat i att Sverige nu har världens lägsta frekvens av protesbyte. Genom att registrera och följa upp resultaten har man fått kunskap om vilka proteser som håller bäst. Ett kvalitetsregister av betydligt senare snitt är det för hiv-vården. Idag når 92 procent av patienterna upp till behandlingsmålen och blir i princip virusfria, vilket är ett unikt resultat som inte något annat land kan visa enligt översynen.
Öppna jämförelser sägs i den politiska retoriken vara viktiga för att patienter ska kunna göra sina fria vårdval. Måns Rosén tror det är mer betydelsefullt att klinikerna kan jämföra sina resultat.
– Internationella erfarenheter visar att i praktiken är öppna jämförelser viktigast för personalen. För vi vill alla göra ett bra jobb. Är våra siffror inte lika bra som andras, då vill vi förbättra dem.
Listan och exemplen på hur kvalitetsregistren anses ha förbättrat vården är lång i Måns Roséns rapport. Ännu längre är listan på problem och förbättringsförslag för att utveckla dem.
Vilket är det enskilt största problemet?
– Jag tror det är dubbelregistreringen i journaler och kvalitetsregister. De som inte är så entusiastiska till registren kritiserar främst att det tar tid från vårdarbetet.
Vilken täckning kvalitetsregistren har idag skiftar kraftigt. Drygt en tredjedel uppger att de har en täckningsgrad på över 90 procent, det vill säga att 90 procent av patienter med en viss diagnos fångas upp av registren. Men variationerna är stora, mellan 20 och 98 procent.
Vilken täckning behövs för att man ska ha användning av dem?
– Vi anser att man bör eftersträva minst 80 procent.
Registreringen bygger på frivillighet, från såväl vården som patienternas sida. Rapporten föreslår inte heller någon lagändring.
– Men vi föreslår ju en resursförstärkning, det vill säga mer pengar. Med mer pengar kan man också kräva högre täckning. Och landstingen har möjlighet att ställa krav på att man registrerar till kvalitetsregistren när de upphandlar vård.
Ett krav Måns Rosén anser att man ska ställa. Han tror inte att frivilligheten för patienterna innebär problem. När Läkemedelsregistret, som är ett av de fem obligatoriska hälsodataregistren, infördes 2005 var det just patient- och pensionärsorganisationerna som drev på, säger han.
– Som patient vill du att läkarna har koll på läget och vad som är den bästa behandlingsmetoden.
Personnummer, en offentligt finansierad sjukvård, heltäckande befolkningsregister, obligatoriska hälsodataregister skulle tillsammans med väl utbyggda kvalitetsregister ge Sverige konkurrensfördelar inom klinisk forskning. Om detta tycks råda konsensus, något som manifesterats i flera utredningar, så också i den här.
– Kvalitetsregistren har främst setts som, och är förstås också, ett verktyg för att förbättra vården, säger Måns Rosén.
Men väl utbyggda med en fungerande infrastruktur som underlättar samkörning mellan våra olika register skulle de kunna användas betydligt mer för forskning är budskapet. Till exempel skulle läkemedelsindustrin kunna använda registren för säkerhetsstudier.
Ett av de mer känsliga förslagen är att du föreslår att industrin ska stå för 50 av de 200 miljoner till som ni vill att man satsar på registren per år?
– Även om registren idag kostar hälso- och sjukvården mer än 500 miljoner om året behövs det en förstärkning för att få en bättre struktur.
– Jag tycker att vi hittat en ganska bra lösning. Och vi trycker på att alla data som tas fram ska vara öppet för alla, och det borde övertyga de annars tveksamma.
Redan idag bidrar läkemedelsföretag med cirka 10 miljoner årligen enligt Lif:s beräkningar. Skillnaden är att i översynens förslag ska läkemedelsindustrin bidra som bransch till den nationella satsningen. I dag betalar enskilda företag till enskilda register.
– Ett branschbidrag till uppbyggnaden av infrastrukturen nationellt borde vara mindre tveksamt än som nu när enskilda företag ger pengar till enskilda register, är Måns Roséns argument.
