Tror ni mig när jag säger att det finns stora problem när det gäller äldres läkemedelsbehandling?
– Jaaaaaaaa, svarar publiken unisont.
– Då måste ni själva se till att ändra på det.
Temperaturen i Folkets hus i Hallstahammar stiger. En envis agitator som kom med morgontåget från Stockholm får snabbt fart på församlingen denna torsdagsmorgon i oktober.
– Alla har problem med läkemedel men äldre har särskilt stora problem. Det måste vi göra något åt. Med full fart framåt i fem år kommer vi nog att åstadkomma något!
Lars Nilsson, pensionerad apotekare och professor emeritus i farmakologi, går handgripligt tillväga för att förbättra äldres läkemedelsanvändning. Med USB-minnet i kavajfickan och portföljen laddad med broschyrer far han land och rike runt och predikar för bättre läkemedelsbehandling för äldre.
– Jag tänker väcka liv i pensionärsföreningarna och se till att de ställer vassa frågor till politikerna och sjukvården, säger han och ler spjuveraktigt.
Han har hunnit besöka många mindre orter under den kampanj som pågått sedan början av året. »Koll på läkemedel« heter projektet som de två stora pensionärsförbunden, SPF och PRO, driver tillsammans med Apoteket Farmaci. Syftet är att tydliggöra brister och ojämlikhet och höja kunskapsnivån bland medlemmarna. Gammal hederlig folkbildning alltså.
När Lars Nilsson blev sakkunnig i läkemedelsfrågor inom SPF såg han genast slumrande möjligheter i organisationen. Bland medlemmarna fanns många sjuksköterskor, läkare och farmacevter som skulle kunna bli ambassadörer i landsting och kommuner. De utser bland annat representanter till de pensionärsråd som finns i alla kommuner och de flesta landsting. Generalplanen är att påverka systemet genom en tvåstegsraket: först stärka medlemmarna i pensionärsförbunden och sen få dem att i sin tur nå dem som kan påverka politikerna.
– Pensionärsråden har hittills haft en passiv roll och mest fungerat som remissinstans. De skulle kunna uträtta mer, säger han och det låter inte det minsta kritiskt, snarare lite lystet.
Och visst finns det en potential. Bara i Västmanland utser distriktsföreningarna i SPF och PRO sammanlagt ett sjuttiotal ledamöter till de kommunala pensionärsråden och lika många till landstinget. Just den här dagen har ett trettiotal kvinnor och män mörtt upp, alla med särskilt ansvar för läkemedelsfrågor i sina SPF-föreningar. Lars Nilsson hinner inte riva av grundkursen i farmakologi innan en vild diskussion utbryter. Det är inte exempel på läkemedel som botar, lindrar eller ersätter som triggar igång publiken, utan de som förebygger:
– Alla äldre tar ju blodtrycksmedicin numera så det finns väl snart inga att jämföra med, säger en upprörd representant från Köping, en av de kommuner i landet som har flest fall av multimedicinerade äldre.
– Nu är du inne på något svårt, säger Nilsson och ser ut som en katt som just fått syn på en mus. När det gäller läkemedel som ska hindra att det händer något värre, är det inte så lätt att visa patientnyttan. En utebliven infarkt betyder inte att läkemedlet är effektivt och tvärtom; att man drabbas av infarkt betyder inte att läkemedlet inte har effekt.
– Ta till exempel en alfablockerare som Doxazosin. Preparatet sänker blodtrycket, minskar triglycerider, kan öka det goda kolesterolet och kan minska blodsockret, men det dubblar risken för hjärtsvikt!
Nästa punkt i Nilssons kortkurs är följsamhet, compliance. Utgångspunkten för resonemanget är att bara hälften av patienterna tar medicinen så som det är tänkt vid långtidsmedicinering, något som gäller för de flesta förebyggande preparat (WHO 2003). Publiken skrattar igenkännande när han nämner att forskarna talar om »drug holidays«.
– Problemen med läkemedel beror på hur läkare och patienter använder läkemedlen. Jag brukar säga till läkare att de ska fråga sina patienter «tänker du ta det här som jag skriver ut?«. Om patienten svarar nej så får man hitta på något annat. Men det vill inte läkarna.
Nästa ämne upprör auditoriet. Det suckas och skakas på huvudet när Nilsson berättar hur många som får läkemedel som är direkt olämpliga för äldre: 36 procent av alla kvinnor och 32 procent av alla män över 75 år (Haider, 2008).
– Äldre-äldre får stryk i båda ändar. De får mer läkemedel och de är känsligare. Medicinering av riktigt gamla är rena rama experimenten!
Om man ser andelen 80 år eller äldre som får minst tio läkemedel som ett nyckeltal för vårdens kvalitet, då är det illa ställt i Köping. Det visar den statistik som SPF tog fram inför ett seminarium om läkemedel under årets Almedalsvecka. Ulla Nettelblatt från Köping ser en tänkbar förklaring.
– Det har varit väldigt hög omsättning på läkare på vårdcentralerna i kommunen. Många hyrläkare skriver ut läkemedel utan uppföljning. Vi behöver stabila distriktsläkare som följer patienterna, säger hon.
– Ja det kan ju knappast ha genetiska orsaker att skillnaderna är så stora i landet, säger Nilsson med ett ironiskt leende. Vi får hoppas att några forskare vill ta tag i de här siffrorna, tillägger han.
En deltagare berättar om en bekant som tar 19 olika mediciner på morgonen.
– Det är en större portion än frukostgröten!
Birgit Berlin, pensionerad sjuksköterska från Västerås, får flera aha-upplevelser under föredraget.
– En är kopplingen mellan multimedicinering och turbulensen när det gäller läkare. Förr följde ju läkare och distriktssköterskor sina familjer från vaggan till graven. En annan är hur viktigt det är att doktorn ägnar fem minuter extra åt patienten.
– Ett av våra mål är att varje patient ska ha en läkare med totalansvar, en dirigent, säger Lars Nilsson.
– Ett steg i rätt riktning är att läkaren kommer till äldreboendet och går igenom läkemedlen, säger Ulla Nettelblatt.
Lars Nilsson håller med men poängterar att det är viktigt att sjuksköterskor och apotekare är med. På sikt vill han ha en lagstiftning som garanterar alla över 75 år systematiska genomgångar av deras läkemedelsbehandling.
– Begär minst en läkemedelsgenomgång per år för multisjuka.
För att utbilda medlemmarna och förse pensionärsråden med vassa frågor vill han att lokalföreningarna ska ordna studiecirklar.
– Det viktigaste är att deltagarna lär sig ställa vassa frågor, till exempel:
»Hur vet jag att jag har nytta av medicinerna?«»Vad händer om jag avstår?«
»Är det något särskilt jag ska tänka på?«»Är det bra att jag tar så här många mediciner?«»Tar du ansvar för helheten?«
– Det var startpaketet. Resten får ni komma på själva, säger den gamle apotekaren innan han reste vidare för att hålla nästa väckelsemöte.
