När det gäller Gulli Johansson och Läkemedelsförsäkringen blev reaktionerna många stampande fötter men inte så mycket mer. Men nog finns det en hel del märkligheter i försäkringens konstruktion som borde kunna debatteras mycket mer. Basfakta har ni säkert klart för er. Gulli Johansson blev demensförklarad och okontaktbar i elva år på grund av sina läkemedel och piggnade till när hon på dödsbädden inte kunde ta sina tabletter mer. För några veckor sedan kom beskedet från Läkemedelsförsäkringen att hon får 580 000 kronor i ersättning för de elva förlorade åren. Det sunda förnuftet förstår att något är galet och vill bara ropa fel, fel, fel!
Fel nummer ett. Anders Öhlén, vd för Läkemedelsförsäkringen, försvarar beslutet utifrån gällande regler som utgår från förlorad arbetsinkomst (läs mer på sidan 16). Är det en 70-årig kvinna som råkar ut för skadan finns det ingen arbetsinkomst att tala om och då blir ersättningen inte heller särskilt stor. Det här är grunden i alla försäkringssystem, men med tanke på att de tveklöst största läkemedelskonsumenterna är äldre personer är det ett märkligt sätt att konstruera just en läkemedelsförsäkring på.
Fel nummer två finns i förhållandet mellan Läkemedelsförsäkringen och Patientförsäkringen. Idag kan ditt fall aldrig prövas av båda dessa samtidigt. Läkemedelsförsäkringen är till för att ge ersättning för de skador som uppstått på grund av ett läkemedel. Beror skadorna i stället på en felbehandling är det Patientförsäkringen som gäller. Men så länge ett läkemedel blivit ordinerat i rätt dos och inom godkänd indikation anser man inte att en läkemedelsbehandling kan prövas som felbehandling. Enligt regelverket är det alltså aldrig fel att ge antiepileptika till en patient med epilepsi, vilket var fallet med Gulli Johansson. Det vittnar om en märklig syn på läkemedel. Om en kirurg använder en vass skalpell för en operation och slinter känns det långsökt att bara skylla på skalpellen. Det skulle ligga närmare till hands att utvärdera om inte kirurgen var dåligt tränad. Samma sak borde gälla för läkemedel. De är skarpa redskap även om de används inom godkänd indikation. Som patient bör man kunna förvänta sig ett skickligt handhavande av redskapet och kunna få skadestånd om så inte är fallet. Det här blir särskilt allvarligt när man tänker på det faktum att läkemedelsföretagen inte behöver göra särskilda studier på äldre för att få ett läkemedel godkänt. Där har du fel nummer tre.
Sätter man ihop de tre felen blir bilden bedrövlig. Läkemedelsföretag behöver inte studera sina läkemedel på äldre för att få dem godkända trots att det är de som använder flest läkemedel. Samtidigt är det de äldre som får minst ersättning om de blir skadade av läkemedlen. Och vården anses inte ansvarig så länge läkemedlet är använt för den indikation och den dos som läkemedlet är godkänt för. Ingen som säger sig värna patienten kan vara nöjd med den här situationen.
Läkemedelsförsäkringen förklarar att de bara har tolkat regelverket. Slutsatsen kan då inte bli annan än att det är fel på regelverket. Det är inte sällan skandaler blir starskottet för välbehövliga förändringar. Läkemedelsförsäkringen grundades till exempel 1978 som ett resultat av Neurosedyn-skandalen. Fallet Gulli sätter ljuset på en annan skandal som pågår på våra vårdinstanser i detta nu. Det borde bli startskottet för en förändring av Läkemedelsförsäkringen och Patientförsäkringen så att de kan värdera de vanligaste läkemedelskonsumenternas liv.
P.S. Läkemedelsvärlden är i år nominerad till utmärkelsen Årets Tidskrift Fackpress, ett pris för framstående redaktionellt arbete. Det är vi riktigt stolta över.
