Bättre läkemedelsanvändning åt folket. Orden står på det fiktiva plakat som illustrerar vårt specialreportage på sidan 18. Det kan kanske uppfattas en smula ironiskt, men det sammanfattar det som sex olika medlemsorganisationer i det här landet sätter högt på sin agenda. Sex olika organisationer som säger sig verka för samma sak. Till det kommer fem myndigheter och ett antal professionella nätverk som också har i uppdrag att på ett eller annat sätt verka för en bättre läkemedelsanvändning. Sett i det perspektivet är det fascinerande att patienter i Sverige ändå får fel läkemedel i fel dos vid fel tillfälle.
Anledningen är enligt de inblandade själva att det råder brist på samordning. Många vill samma sak men drar åt olika håll. Och alla sätter de nu ett stort hopp till det Centrum för bättre läkemedelsanvändning, CBL, som på regeringens initiativ håller på att ta form på Läkemedelsverket.
När Gert Ragnarsson, direktör på Läkemedelsverket, berättar om planerna för centrumet (sidan 16) blir det uppenbart att ambitionerna är höga. Han är övertygad om att arbetet inom ett par år lett till klara förbättringar för patienter. Nyckeln till framgången sägs ligga i att det är representanter från de fem läkemedelsnära myndigheterna och landstingen som ska bestämma inriktningen på arbetet. De ska också prioritera bland projektansökningarna. Tanken är att på så sätt få en mycket större kraft i den satsning som nu görs på bättre läkemedelsanvändning. Myndigheterna kan följa forskningsfronten och snabbt föra ut nya resultat i sina respektive organisationer.
Det låter bra. Tittar man på det arbete som idag pågår kring bättre läkemedelsanvändning får man mest syn på en förvirrande och ineffektiv röra av samförstånd och revirpinkande. Lyckas CBL reda i den röran kan skattebetalare och patienter äntligen se fram emot att få lite valuta för pengarna.
Men det finns en risk att hela projektet får en besk eftersmak. När det kommer till läkemedelsanvändning finns det mängder av kontroversiella frågor som behöver ställas varav många går rakt emot de uppdrag och de arbetssätt som myndigheterna har. Det finns frågor att ställa kring det generiska utbytet, kring landstingens sätt att hantera läkemedelsfrågor, kring den information som når patienterna från våra myndigheter. Och så vidare. Egentligen kan i princip alla frågor som har med felaktig läkemedelsanvändning att göra härledas tillbaka till någon av de organisationer som nu ska styra över utvärderingen. Det vore konspiratoriskt att påstå att de kommer utnyttja den makten till att medvetet mörka sina egna -brister. Det är inte heller det som är den stora risken. Den stora risken är att en representant från TLV tycker att frågan om effekterna av generiskt utbyte är uttjatat, att landstingen anser sig redan på förhand veta att det inte är någon idé att försöka ändra i it-systemen eller att de bara inte vill lägga resurser på att fundera över olika professioners roll i vården. Detta är så klart bara påhittade exempel. Men poängen är att det, även om viljan är stor, kan bli extremt svårt för våra myndigheter att på ett klokt sätt hantera makten över den största satsningen som hittills gjorts på bättre läkemedelsanvändning.
När regeringen argumenterade för att lägga ett nytt centrum för bättre läkemedelsanvändning hos Läkemedelsverket angav de bra organisation och samlad kompetens som de främsta skälen. Men om vi om ett par år inte fått läsa några kritiska forskningsrapporter som utvärderat myndigheternas och landstingen roll för den felaktiga läkemedelsanvändningen, ja då vet vi en gång för alla att forskning gör sig bäst när den är fri.
