Det är ett helt gäng med arbetsgrupper, rundabordsamtal och internationella möten som ligger till grund för rapportserien Pharma 2020. Konsultföretaget Pricewaterhouse Coopers har gjort analyserna som en pr-strategi. Men de har också på allvar försökt spana in i framtiden för att se vad som håller på att hända med läkemedelsindustrin globalt. Har de rätt i sina slutsatser är det inte mycket som kommer vara sig likt år 2020.
– En grundläggande förändring är att läkemedelsföretag i allt större utsträckning bara kommer att få betalt för uppnådda behandlingsmål. Tiden när det räcker att sälja själva läkemedlet och sen släppa taget är förbi. Samhället och patienterna kommer inte vara beredda att betala för något som inte fungerar, säger Jo Pisani, en av de analytiker som de senaste två åren arbetat med rapportserien.
Hon är övertygad om att det här ändrade synsättet, där patienten och läkemedlets faktiska effekt hamnar i centrum, kommer tvinga läkemedelsindustrin att förändras hela vägen från hur de forskar fram nya
läkemedel till hur de sedan får de sålda.
– Länge har forskningen varit inriktad på att ta fram behandlingar mot sjukdomar. Men framtidens köpare kommer framförallt vara intresserade av antingen botemedel eller förebyggande behandlingar som vaccin. Företagen borde redan nu fokusera sin forskning på det.
Ni konstaterar i era rapporter att industrins forskning måste bli mycket mer effektiv och produktiv. Men hur fixar man det?
– Produktiviteten kommer att öka mycket tack vare många nya teknologier som effektiviserar framförallt de tidiga stadierna i forskningen. Datamodeller är billigare än djurmodeller och i framtiden kommer de kunna ersätta många av de tidigare djurförsöken. Men det bygger på att de regulatoriska myndigheterna snart hittar sätt att validera och acceptera de här metoderna.
Men förbättrade forskningsmetoder kommer inte räcka långt, konstaterar Jo Pisani. Eftersom läkemedlets faktiska effekt i verkligheten kommer bli så mycket viktigare i framtiden är det dags att tänka om hur hela utvecklingsschemat ser ut.
– Det här att man går från fas I till fas IV enligt ett satt schema kommer inte fungera. Istället måste man effektivisera den första fasen och snabbt kontrollera säkerhet och effektivitet, återkoppla resultaten och se vilka specifika patientgrupper som substansen fungerar på. Efter det bör man få ett första, mycket begränsat godkännande, för att börja behandla patienter i den verkliga vårdsituationen. Resultaten där ska återkopplas till de som arbetar med den basala forskningen, de kan modifiera och så testar man igen. I princip ser vi att dagens fas II försvinner, så fort en substans visat sig säker måste man börja testa den på patienter för att se hur det fungerar i verkligheten.
De som lyckas få fram nya läkemedel, vad är deras största utmaning?
– Patienternas följsamhet kommer bli en mycket stor fråga för läkemedelsföretagen. Om inte patienterna tar läkemedlen kommer inte läkemedelsföretagen lyckas visa att deras produkter gör nytta, och då kommer de inte heller få betalt. Här kommer det att hända väldigt mycket de kommande åren. Det finns teknologier på gång som ska underlätta följsamhet. Bland annat pågår det försök där själva tabletten har ett litet chip i sig. När patienten sväljer tabletten läser ett plåster med ett annat chip som man har på armen av tid, om patienten står upp eller ligger ner, hur pulsen är och en massa annan data. Den här informationen kan ge mycket bättre kunskap om hur patienterna behandlar sina läkemedel och det kommer vara enormt viktigt för läkemedelsföretagen att ta till vara på den informationen.
En stark trend är att akademin vill kommersialisera sina forskningsresultat, är det bra eller dåligt?
– Det är bra att den akademiska världen har slutat att ge bort alla sina innovationer. Men det finns en risk med att börja fokusera för mycket på att kapitalisera sina upptäckter. Det som hänt inom läkemedelsindustrins egen forskning är att man varit för fokuserad på att lösa ett visst specifikt vetenskapligt problem och så har man byggt stora organisationer runt det vilket uppenbart visat sig döda innovationen. Risken är att samma sak händer inom den akademiska forskningen. Läkemedelsföretagen omorganiserar nu sin forskning för att skapa mindre forskningsgrupper.
Läkemedelsföretagen har fördubblat satsningen på forskning det senaste decenniet, ändå kommer det ut färre läkemedel. Borde de överhuvudtaget ägna sig åt forskning?
– Det finns ju siffror som visar att det bara är 4-5 procent återbäring på de pengar som läkemedelsföretagen satsat på sin egen forskning. Förr hette det att företagen lika gärna kunde sätta de pengarna på banken, men med dagens låga ränta är det ju inte helt sant längre, men det är helt klart att företagen inte lyckas så bra med de investeringarna. De bör nog ha en del forskning själva för att hålla uppe kunskapsnivån inom företaget, men inte räkna med de stora innovationerna. De kommer nog även fortsättningsvis komma från akademin.
