Ser vi att vi inte ser varandra?

Apoteksverksamhet förstår inte vård och vården förstår inte apoteksverksamhet. Jag får många sådana tankar när jag lyssnar på avslutningen av Läkemedelsvärldens frukostseminarium med apoteksutredaren Åsa Kullgren i maj. Ett sådant övertydligt exempel är när expedierande farmaceut har problem med ett specifikt recept och därför behöver nå vården. Frågan som dyker upp är då den traditionella: Hur kan man nå förskrivaren?

Redan sättet att formulera frågan innebär att man är kvar i gamla tankegångar. I dag arbetar läkare som alla andra. Vi är lediga efter jour, på utbildning, tjänstgör på ny klinik, är föräldralediga eller vabbar, står på operation eller är till och med sjukskrivna …

Chansen att den läkare som skrev ett visst recept är tillgänglig på den klinik där receptet utfärdades just när patienten dyker upp på apoteket är ganska liten. Lösningen är inte fler telefonnummer, mobiltelefoner eller personsökare. Snarare behövs en dialog kring att det är den klinik som läkaren utfärdat receptet vid som har huvudansvaret för receptet och som i samråd med de olika apoteksaktörerna behöver bygga upp rutiner för att lösa olika problem med recept.

I dag är den elektroniska patientjournalen vid behov omedelbart tillgänglig för medarbetare vid en klinik. Det logiska vore alltså att komma överens om att vissa frågeställningar automatiskt skall hanteras av jourorganisationen vid respektive klinik eller av respektive vårdcentral. Kan den finna den som skrev receptet är det utmärkt, går inte det bör de flesta frågeställningar kunna lösas snabbt av annan läkare med hjälp av patientjournalen.

Men för att åstadkomma detta måste vi föra en diskussion kring när och hur en sådan kontakt bör tas. Initiativet behöver tas från apoteksverksamhet av det enkla skälet att läkemedel är en liten del av vårdens uppdrag och problemen är tydligast inom apoteksverksamhet. Motstånd kommer finnas inom vård där man initialt kommer att uppleva en ny arbetsuppgift som tar tid från annat. Men på sikt sparar rätt arbetssätt tid även för vården och framför allt kan vi genom det ge patienterna en säkrare och bättre vård.

Tänk annorlunda i stället för att vara frustrerad över att inte kunna nå den som skrev receptet!

Men det finns också andra frågor som bör ställas till farmaceuter och apoteksaktörer. Varför så mycket diskussioner kring nationella projekt som till exempel strukturerade läkemedelssamtal men samtidigt så lite kring andra förbättringar som kan ske lokalt?

Jag tänker på saker som det inte behövs nationella överenskommelser kring. Tjänster som till och med kan vara ett sätt att konkurrera om marknadsandelar. Frågor som fler avskilda expeditionsdiskar eller att även stora apotekskedjor erbjuder apotekskunder med särskilda behov att boka en tid hos samma farmaceut om tre månader. Då skulle också farmaceuten kunna förbereda besöket genom att gå igenom recepten, reda ut eventuella oklarheter samt se till att läkemedel finns hemma.

För det behövs varken ett särskilt uppdrag eller journalföring. Däremot ställs förstås andra krav på schemaläggning av arbetstid men också att farmaceuten med patientens tillstånd får ta del av de sparade digitala recepten även några dagar innan själva expedieringen.

Jag förstår också att patienten har information som kan behövas vid expedition men det måste ändå vara enklare att snabbt genomföra en tillfredsställande expedition om den till delar förberetts. För att inte tala om att det vore värdefullt för många patienter att träffa en och samma farmaceut över tid.

För mig – och säkert för många andra i vården samt på apotek – skulle det vara intressant om andra och mer förutsättningslösa arbetssätt infördes som inte krävde nationella projekt. Helt enkelt mer av kreativa tankar från både vård och apotek. För var inte det ett av syftena med att omreglera apoteksmarknaden?

Texten har tidigare prublicerats i löpet. Alla kommentarer till den hittar du här.