De orimliga kraven driver utvecklingen framåt

Nyligen publicerades en studie i New England Journal of Medicine där i stort sett friska personer långtidsbehandlats med blodfettssänkande statiner. Syftet var att minska risken för hjärt-kärlsjukdom och för tidig död. En intressant studie på många sätt eftersom hjärt-kärlrelaterade sjukdomar är ett stort globalt hälsoproblem och en stor börda för sjukvården. Drygt 17 miljoner människor dör varje år, vilket gör det till den vanligaste dödsorsaken, alla kategorier.

Personerna i studien hade en så kallad intermediär risk för att utveckla hjärt-kärlsjukdom och var till exempel rökare eller hade en hög midja/stuss-kvot. Ingen av dem skulle dock ha kommit i fråga för statinbehandling utifrån de kriterier som gäller i dag.

Och statinbehandlingen hade effekt. Risken att drabbas av en hjärt-kärlrelaterad sjukdomshändelse minskade med 25 procent i den grupp som behandlades med statiner jämfört med placebo.

Utmärkt kan tyckas. ”Problemet” är att väldigt många måste behandlas under väldigt lång tid för att effekten ska nås. Därtill med ett visst mått av biverkningar, som ju all läkemedelsbehandling i allmänhet har.

Studier av det här slaget, speciellt när det handlar om statiner av någon anledning, ger ofta upphov till en polariserad debatt. I ena änden de som anser att saken är glasklar och att det inte finns några gränser för hur mycket man kan medicinera för att uppnå maximal hälsa och i andra änden de som avfärdar resultaten och anser att medicin bara ska ges vid konstaterad sjukdom, och knappt då.

Ett annat område där debatten är lika polariserad är förlossningsvården. Å ena sidan finns de som menar att en förlossning är det mest naturliga i världen och kan ske i stort var som helst med tak över huvudet medan ytterligheten åt andra sidan kräver eget rum med golvvärme och softat ljus. Själv anser jag att ramarna bör sättas med evidensbaserad forskning och beprövad erfarenhet.

Visst är det rimligt att argumentera för att läkemedels- och annan medicinsk behandling ska användas för att möta reella medicinska behov. Som att bota akuta sjukdomar, hålla kroniska sjukdomar i schack och garantera att undersökningar och till exempel förlossningar kan ske på ett säkert sätt.

Men samtidigt. Är det inte viljan att ständigt förbättra, ibland till orimlighetens gräns, som driver utvecklingen framåt? Som gör att ett samhälle ständigt fortsätter att utvecklas och förändras? Det var inte bättre förr.

Därför tycker jag att det är bra att ”orimlighetskravställarna” fortsätter att ha åsikter om förlossningsvården (även om jag inte håller med i sak) och att frågan om storskalig läkemedelsbehandling på friska fortsätter att diskuteras. För bara att testa gränser kan dessa flyttas fram.

Krav och resultat ska naturligtvis gnuggas mot ekonomiska kalkyler, hälsoekonomiska beräkningar och vetenskapliga ställningstaganden. Vad det därefter landar i gällande faktisk tillämpning återstår att se. Syntesen av de två ytterligheterna i synsätt plus ekonomisk kalkyl är det vi kallar framsteg.