Introducera nya it-system som om de vore läkemedel

”Pascal, djävulens verktyg!” eller ”Ägnat 35 minuter åt att kopiera ordinationer från journalsystemet till Pascal.”

Orden är inte mina utan exempel på reaktioner på vårdapplikationen Pascal. Applikation används av vårdpersonal för att förskriva och beställa läkemedel och handelsvaror till patienter som får sina mediciner fördelade i dospåsar. Det kan till exempel handla om äldre med många mediciner eller barn som behöver ta flera mediciner varje dag.

Pascal är ett av många it-system som används inom den svenska hälso- och sjukvården. Att digitala system behövs och kan underlätta arbetet är nog de flesta överens om. Problemet är att systemen fungerar dåligt, vilket leder till frustration och merarbete hos de som använder dem. Mitt favoritexempel är röntgenläkaren som till slut byggde egna analysprogram för att de tillgängliga it-systemen varit så dåliga och komplicerade. De kunde helt enkelt inte jobba i dem. Inget fel på egna innovationer, det är ofta något som uppmuntras inom vården, men det är knappast något verksamheten ska vila på.

För fem år sedan antogs en nationell strategi för ehälsa. I en rapport från 2012 beställd av Socialdepartementet om de viktigaste utvecklingsområdena inom strategin, konstaterade konsultfirman som utförde rapporten att det största problemet för personal inom vård och omsorg var användbarheten med befintliga ehälsosystem.

För alla som arbetar inom hälso- och sjukvården är detta inga nyheter. Men som betraktare från utsidan och som patient blir jag frustrerad.

I Sverige var vi tidigt ute med digitalisering i vården. Digitaliseringen handlade dock om journaler, inte system för att underlätta arbetet och tillgodogöra information på ett lättfunnet sätt. Sedan dess har fler och fler it-system implementerats, alla med löfte om att underlätta arbetet. Med facit i hand vet vi att så inte är fallet.

När ett nytt läkemedel utvecklas genomgår det både prekliniska och kliniska prövningsfaser innan det når marknaden. Först testas det i liten skala i friska personer för att sedan testas på friska och sjuka och så småningom i större patientgrupper. I alla steg utvärderas säkerhet och effekt vilket ligger till grund för beslut om man ska fortsätta att utveckla läkemedlet eller om projektet ska läggas ner.

Kanske skulle nya it-system i vården introduceras på liknande sätt? Innan de implementeras i en hel organisation kunde de testas och utvärderas på som ett läkemedel under utveckling: först i liten skala i "friska" det vill säga i icke skarpt läge, sedan i större skala i mer verklighetsbaserad omgivning för att efter det börja användas "på riktigt". Givetvis med ständig utvärdering och uppföljning. Visar det sig att systemet inte uppfyller kraven är det helt enkelt inte tillräckligt bra, och bör därför inte användas. Men då vet man det innan det rullas ut i hela sjukvårdssystemet med frustrerade användare och potentiella risker för patienterna som följd.

För i slutänden är det patienterna som är förlorarna när bristfälliga it-system i hälso- och sjukvården snarare bidrar till merarbete och frustration för personalen än blir smarta verktyg som underlättar arbetet.