Vad är en skälig vinst för ett läkemedelsbolag?

Att läkemedel inte är vilken vara som helst, det vill säga som chokladpraliner, jeans eller antirynkkrämer är en väl använd besvärjelse. Men vad betyder det?

Industrin med sina kommersiella krav från aktieägare har förstås en legitim rätt att aktivt marknadsföra sina produkter och göra vinst på sina förhoppningsvis förebyggande, lindrande och ibland botande läkemedel.

Men till skillnad mot bilindustri eller kosmetikaföretag är det inte marknadsekonomin som sätter priset på läkemedel.

I princip alla länder har någon form av subventionssystem. Diverse institutioner är satta att avgöra vilket pris samhället är beredd att acceptera för en viss behandling; vad det kan vara värt med en förlängd överlevnad på ett halvår.

Vare sig förskrivarna eller patienterna är väljande kunder och betalare på en ordinär marknad. Istället är huvudbetalaren stat och landsting, det vill säga vi alla i rollen som skattebetalare.
För industrin gäller det att på varje marknad tjäna så bra man kan på sina mediciner. Det är därför som priset på många läkemedel, till exempel det nya kolesterolsänkande medlet Repatha, är dubbelt så högt i USA jämfört med Europa där priserna i sin tur varierar lite mellan olika länder.

Men när finansmannen Martin Shkreli nyligen tog chansen och köpte rättigheterna till ett gammalt infektionsläkemedel och höjde priset från 13 dollar till 750 dollar per tablett, en höjning med 5 000 procent, tycks botten ha gått ur.
Då tycks det som gränsen för det försvarbara passerades. De stora läkemedelsföretagen distanserade sig från det lilla företagets åtgärder för att höja vinsten. Martin Shkreli gav så att säga girigheten ett ansikte den veckan.

I en intervju hävdade han att Daraprim som är medlets handelsnamn prissatts för lågt och att hans företag behövde generera vinster för forskning och utveckling.
Ett väl använt argument som det förstås ligger något i.

Frågan är hur stora vinster, till vad och vem. 
Även i Sverige tycktes vindarna kallna när företaget Alexion gick ut med sitt krav på ersättning för behandlingen mot den mycket sällsynta sjukdomen aHUS, 4,5 miljoner kronor skulle tydligen årskostnaden bli i Sverige om företaget fick det man begärde.

Den här gången talade medier mindre om snåla och okunniga beslutsfattare och mer om ett ohemult pris som gjorde patienter till gisslan.
Kanske har vi snart en diskussion om vad som är en skälig avkastning för ett läkemedel. Alltså priset för att forskningen på nya behandlingar ska fortsätta och för att aktieägarna ska få sitt.