Generiska tankar

Att kalla saker vi sitt rätta namn är inte alltid lätt. Det är särskilt svårt när man inte är överens om vad som är rätt namn. Eller när rätt namn är rätt i en situation, men fel i en annan.

Det generiska substansnamnet, INN-namnet, är det namn på ett läkemedel som idag normalt används i vetenskapliga artiklar; vid internationella kontakter; vid grund- och efterutbildning i läkemedelslära; i nationella vårdprogram och lokala rekommendationer; samt i ordinationsmallar som styr förskrivningar i patientjournalernas läkemedelsmoduler. Men när läkemedelssubstansen får börjas säljas då byter det plötsligt namn till ett handelsnamn, ett namn det behåller ett antal år tills patentet går ut. Då heter plötsligt samma läkemedelssubstans oftast substansnamnet igen, om än med tillägg av ett tillverkarnamn.

För patienten som får sina läkemedel utbytta går det nog – oftast – att förstå att läkemedel som alla har namn som börjar med atorvastatin innehåller samma läkemedelssubstans även om både tabletter och förpackningar skiljer sig åt. Svårare blir det vid första bytet från Lipitor eller när läkemedlet det byts till eller från heter till exempel Atorbir, Atorvastad, Atorstad eller något helt annat fantasinamn.

Det här är den verklighet som patienter, läkare, andra förskrivare och farmaceuter verkar i varje arbetsdag. Men det är inte den verklighet som Läkemedelsverket som godkänner enskilda läkemedel verkar i. Därför är det kanske inte så konstigt att Läkemedelsverket för tredje gången på mindre än 10 år säger nej till generisk förskrivning. Det är ju säkrast så. För Läkemedelsverket. Om än kanske inte för patienten.

Det är däremot konstigt att Läkemedelsverket bortser från en bred uppslutning, inte bara bland läkare, att det bör finnas möjlighet att när det är mest lämpligt för patienten förskriva ett läkemedel genom att ange beredningsform, generiskt substansnamn och styrka. Såväl läkare som patienter efterfrågar i dag möjligheten av att kunna tala om patientens behandlingar med ett entydigt namn som särskilt framgår av förpackning och apoteksetikett, oavsett tillverkare. Detta skulle underlättas genom generisk förskrivning.

Är det så märkligt egentligen? När läkare idag förskriver ett läkemedel i en utbytesgrupp måste läkaren ange ett handelsnamn. Men läkaren vare sig tror eller avser att patienten ska ha just den läkemedelsprodukten utan meddelar bara att patienten ska få ett läkemedel i en viss utbytesgrupp. Varför ska en läkare inte kunna kalla en generisk utbytesgrupp för … just det, en generisk utbytesgrupp? Varför inte få kalla en generisk utbytesgrupp till exempel ”tablett atorvastatin generiskt” eller ”utbytesgrupp tablett atorvastin”? Vid flera utbytesgrupper för samma substans och beredningsform (exempelvis depåtabletter metoprolol) kan dessa åtskiljas genom skilda namn på utbytesgrupperna.

Det finns förstås problem även med generisk förskrivning. Det kan vara särskilda behov hos patienten, behov av noggrann terapikontroll, långa och krångliga substansnamn, kombinationspreparat etc. Men allt detta går att hantera. Det handlar inte om det ena eller det andra sättet utan vilket sätt som är bäst för patienten i den ena eller den andra situationen.

Men det finns också en vidare fråga. Mycket av frustrationen såväl vid förskrivning som vid expedition av läkemedel är att vi har digitaliserat pappersreceptet. Vi har en enkelriktad elektronisk kommunikation med förskrivning av specifik vara med itererade uttag. Om expedition av annan vara bör ske – till exempel förpackningsstorlek, mängd, förpackningstyp – så är möjligheterna för expedierande farmaceut mycket begränsade. Och i många fall behöver kontakt tas med förskrivaren, en förskrivare som är svår att nå. Tänk så mycket enklare för förskrivare, farmaceut och inte minst patient om vi i framtiden hade en läkemedelsprocess i öppen vård där läkaren/förskrivaren bestämmer behandlingen och tar det medicinska ansvaret för en viss tid, säg ett år. Expedierande farmaceut kan utifrån det anpassa expeditionen efter patientens behov och läkemedelsförmånsregler när det gäller expeditionsperioder, mängd, förpackningsutformning och mycket annat som är lättare att avgöra på apotek. Sådana anpassningar kan sedan återrapporteras automatiskt till förskrivaren så det finns en möjlighet för kontakt i det enskilda fallet om det behövs.

Läkemedelsverkets nej till generisk förskrivning säger också nej till en sådan utveckling. Det är olyckligt.

Stiftelsen NEPI:s remissvar.

På Vitaliskonferensen i Göteborg kommer jag tala mer om generisk ordination både på avdelningar/mottagningar och vid expedition på apotek. Då kommer jag också beskriva en enklare modell för generisk förskrivning föreslagen av NEPI och Sveriges läkarförbund.