Varför är nya läkemedel dyra?

De vanligaste förklaringarna i debatten om nya läkemedel är att det blivit dyrt att få fram dem. De enkla produkterna är redan framtagna, ”de lägst hängande frukterna är redan plockade”, och forskningskostnaderna för nya läkemedel är ofantligt mycket högre idag. Det är delvis sant. Samtidigt finns enormt många fler hjälpmedel för dagens forskare: ett spektrum av avancerade instrument, dataprogram och databaser, det är lätt, billigt och snabbt att kommunicera i forskarvärlden. Tillgången på disputerade forskare har heller aldrig varit så omfattande även om toppbegåvningarna inte blivit fler.

En kostnadsdrivande faktor är de höga säkerhetskraven. Fas III-prövningar har blivit allt kostsammare liksom kraven på dokumentation från forskningsstart till närvaron på marknaden. Företagen har själva ett ansvar för denna utveckling då det ligger i områdets natur att hela tiden bli bättre, få fram mer och exaktare data. Fram till millennieskiftet kunde företagen genom sin försäljning bära dessa kostnader.

I Europa räcker sedan slutet av 1900-talet inte statens resurser till att möta medborgarnas krav på alla skattebaserade tjänster och bidrag. Nedskärningar, köbildning och rättighetsbegränsningar är resultatet. På läkemedelsområdet är besparingarna omfattande. Parallellimport, generikatvång, förskrivningskrav på i första hand äldre och billiga läkemedel, uteslutning – ”prioritering” – av patienter från behandling (till exempel hepatit C) samt prissänkningstvång på originalläkemedel som funnits på marknaden i 15 år eller mer. Parallellimporterade och generiska läkemedel stod 2013 för cirka 37 procent av läkemedelsförsäljningen mätt i AIP. Åtgärderna har lett till att statens utgifter för läkemedelsförmånen sänkts flera år i rad trots ökande befolkning och nu är lägre än 2009. Uppskattningsvis förlorar företagen 10-12 miljarder per år i intäkter. Deras utväg är att kompensera inkomstbortfallet genom priset på nya läkemedel samt att avstå från riskabla läkemedelsprojekt. Ett exempel på det senare är oviljan att utveckla nya antibiotika.

Den finansiellt tilltufsade välfärdsstaten försvarar sig med att läkemedelsföretagen redan gör stora vinster. Det är sant, men investerare/aktieägare jämför hela tiden med avkastningen i andra branscher. Liksom inom alla företag kräver nyskapande projekt höga vinster. Läkemedels- och IT-företag är de som lägger mest resurser på forskning, mer än 10 procent av omsättningen. Apples vinst för Q4 2014 var 18 miljoner dollar, en rekordnivå för kvartalsrapporter. Tidigare rekord hölls av oljeföretaget Exxon Mobile med 16 miljoner dollar. Medborgarna lägger ner astronomiska summor på sina paddor, telefoner och drivmedel.

Slutsatsen blir att kritiken mot dyra nya läkemedel i stor utsträckning bör riktas mot olika regeringar, som successivt har skurit bort företagens intäkter från äldre produkter. Företagen själva försöker minimera sina forskningskostnader genom utökat samarbete med konkurrenter, fusioner och genom nya vägar i forskningsprocessen.

Såvitt jag kan se är det inte realistiskt att statens besparingar på läkemedel kommer att tas bort. Statens måste istället låta besparingarna betala för nya läkemedel genom omfördelningar i statsbudgeten. Att ta med ena handen och ge med den andra är rutin i statsfinanserna. Snabbt tillfrisknande eller ett gott liv med kronisk sjukdom värderas högt av medborgarna. Så gott som alla dessa kommer nämligen att bli beroende av något av de två behoven.