Reflektion från andra sidan jorden

Sista året på apotekarprogrammet innefattar ett halvårs examensarbete samt ett halvårs praktik på apotek. Examensarbetet, även kallat ex-jobb, är en 30 högskolepoäng lång forskningsbaserad uppsats. Man får själv välja inom vilket område och fakultet samt var och i vilket land man vill utföra den. Jag valde att göra mitt arbete inom ämnet klinisk farmaci eftersom detta är ett område jag tycker verkar spännande men vet förhållandevis lite om. Klinisk farmaci är den del av vår profession som berör den individanpassade läkemedelsbehandlingen inom vården. Man blir på så vis ett läkemedelsvetenskapligt komplement till det team som arbetar runt varje enskild patient. Eftersom Sverige ligger förhållandevis långt efter andra länder inom detta område valde jag att utföra detta projektarbete i Australien och närmare bestämt på sjukhuset the Alfred Hospital i Melbourne.  

Väl på plats träffade jag australiensiska sistaårsstudenter som valt att utföra sin praktik på sjukhuset. I Sverige kan vi endast genomföra detta halvår på apotek medan de i Australien även kan välja att genomföra det på sjukhus. Efter att ha diskuterat och jämfört våra utbildningar kunde jag konstatera att klinisk farmaci som ämne är integrerat på ett helt annat sätt i deras undervisning. Jag märkte snabbt hur mycket mindre kunskap jag hade inom områden som sjukdomslära och då framförallt hur läkemedel påverkar dessa sjukdomar och vilka läkemedel som passar olika individer med denna sjukdom. Att jag har läst tre djupgående kurser i analytisk kemi var ju föga användbart i den här miljön. 

Innan själva projektarbetet startade fick jag och min svenska kursare möjlighet att under två veckors tid följa med olika kliniska farmaceuter i deras arbete på olika avdelningar inom sjukhuset för att på så vis lära oss om hur de i praktiken arbetar. Det mest intressanta för mig visade sig dock vara att uppleva hur de bemöttes av de andra professionerna. Här förlitade man sig helt på apotekarens kunskap gällande läkemedel. Var dosen rätt för just den här patienten? Vilken hastighet ska den intravenösa infusionen ske med? Vad är förstahandsrekommendationen till en patient med den här sjukdomen? 

Jag kan ju inte låta bli att jämföra med de sju dagar i våras under våra valbara kurser då jag fick möjlighet att vara på ett svenskt sjukhus. Nästan ingen av de arbetande på sjukhuset förstod varför vi apotekarstudenter var där. ”Ska inte ni vara på apotek? ” var en ganska frekvent ställd fråga.

Min examensuppsats handlar således om hur man på the Alfred Hospital under de senaste fem åren har arbetat med att minska de fel som uppstår vid intravenös infusion av läkemedel. En av de åtgärder man har valt att göra är att låta en klinisk farmaceut granska läkarens order gällande patientens läkemedel. Enligt tidigare utförda studier inom området har nämligen fel kopplade till intravenös administrering visat sig minska signifikant sedan en farmaceut har varit en del av det medicinska teamet. Allt pekar alltså på nyttan av att ha kliniska farmaceuter inom vården. 

Jag skulle därför önska att någon förklarade för mig varför vi i Sverige är så långt efter på den här punkten. Hur kommer det sig att vi inte anser att en farmaceuts kunskap är viktig i dessa sammanhang när man uppenbarligen har förstått det för länge sedan i andra delar av världen? Ja, jag förstår i alla fall inte detta.