När högeffektiva läkemedel inte räcker

Allt mer effektiva hivläkemedel har i en jämn ström nått marknaden de senaste femton åren. Det som tidigare var en dödsdom är idag ett besked om en kronisk behandlingsbar sjukdom. Medicineringen innebär i många fall en enda tablett en gång om dagen och väldigt många klarar sig utan några större biverkningar.

Men där slutar jämförelsen med många andra kroniska sjukdomar. Risken att drabbas för mentala sjukdomar är mångdubbelt ökad bland de som lever med hiv. En helt ny undersökning har följt upp de som lever med hiv i Stockholms län. Det är nästan hälften av alla hivpositiva i landet vilket kan väcka en del frågor om varför man väljer storstaden.

Kontentan är att hivpositiva fysiskt sett är lika friska som alla andra. Nästan alla får börja sin behandling snart efter att diagnosen är ställd och medicinerna är högeffektiva mot viruset. Inte alltför långt bort kan det finnas läkemedel som kan tas kanske bara en gång i månaden. Dessutom är risken att smitta någon annan när man har fungerande mediciner i stort sett obefintlig vilket dåvarande Smittskyddsinstitutet konstaterade i en rapport förra året.

Men något går ändå fel. Hivpositivas mentala hälsa hänger inte med i utvecklingen. Bland män som lever med hiv i Stockholm är risken tre till fyra gånger större att få depression visar den nya undersökningen. Risken för ångesttillstånd var tre gånger så stor. Även kvinnor hade ökade risker för båda tillstånden, om än inte lika stora i denna studie. En ny stor brittisk studie visar också att hivpositiva har en signifikant lägre livskvalitet än befolkningen i övrigt.

Nu är fynden inte oväntade, en ökad risk för depressioner har funnits med i sjukdomens hela historia. Däremot är det nedslående. Uppenbarligen räcker det inte med bara högeffektiv behandling mot viruset. Frågan är vad som saknas. Att det innebär en extra utsatthet att få en sjukdom som varit så starkt förknippad med död, skam och skuld borde ju inte heller var någon nyhet. Det finns redan möjligheter till psykiskt stöd idag men uppenbarligen räcker det inte helt ut. 

Samhället i stort har ett betydande ansvar. Medier måste sluta skriva om ”hiv-män” och sluta skuldbelägga människor som ofta inte är smittsamma. Innan samhället hinner ikapp den medicinska kunskapen kommer extra stöd och insatser behövas.