Det handlar nästan alltid om vem som ska betala

Vet du hur du ska ta dina mediciner, brukar farmaceuten fråga mig när jag några gånger om året hämtar ut mina allergi- och astmaläkemedel. Det vet jag för det mesta eftersom min behandling inte förändrats nämnvärt de senaste åren. Om något läkemedel bytts ut eller tillkommit är det först när jag är hemma och ska ta mina läkemedel som frågorna kommer. 

Öppenvårdsapotek i Storbritannien har sedan 2011 haft möjlighet att få ersättning för att ringa upp patienter med vissa kroniska sjukdomar en eller två veckor efter besök på apoteket, antagligen just när frågorna har börjat dyka upp. En nyligen publicerad studie visar att bland de patienter som fick ett samtal från en farmaceut var följsamheten i snitt tio procent högre. Det som borde intressera politikerna är att läkemedelssamtalen var kostnadseffektiva, då de ledde till en långsiktig hälsovinst för patienterna och en besparing för sjukvården. 

Många har väntat på resultatet av den brittiska studien, däribland projektgruppen för strukturerade läkemedelssamtal på Läkemedelsverket. I slutet av året ska myndigheten nämligen redovisa pilotprojektet om strukturerade läkemedelssamtal. Tyvärr kommer projektet bara ge svar på om läkemedelssamtal är möjliga, och inte om de ökar patienternas följsamhet. Men det kanske inte är nödvändigt, nu när resultaten från den brittiska studien publicerats.

Inte heller ingår det i regeringsuppdraget att ta ställning till vem som borde stå för kostnaden för läkemedelssamtalen. Samtidigt är det nog det som är den viktigaste frågan att få svar på. Apotekskedjor, myndigheter och farmaceuter verkar positiva till läkemedelssamtal. Men de är inte överens om vem som ska stå för kostnaden. Och det är ju det som det i slutändan nästan alltid handlar om – vem som ska betala.