En enda vecka gör ingen hel sommar

Det är för väl att det är allsång och mord i Midsummer på tv. Då kan man vara säker på att sommaren är här trots att vädret inte ännu lyckats bevisa det.

Den här sommaren kommer gissningsvis att kretsa mycket runt höstens riksdagsval. En koll bland politikerna avslöjar att apoteks- och läkemedelsfrågor inte kommer att toppa debatten även om det sistnämnda i och med Pfizers uppköpsförsök av Astrazeneca fick sig ett rejält uppsving. Det var som att det krävdes en riktigt skärrande upplevelse för att life science-frågorna skulle tas på riktigt allvar.

Regeringen tog ställning och nu har en samordnare utsetts. Det ska bli väldigt spännande att se vad hon kommer fram till. Ännu mer spännande om det sedan blir någon förändring. Jag tror att både branschen, akademin och det offentliga börjar tröttna på kreativa förslag som hamnar på ett skrivbord. Eller en Almedalsvecka med snack, idésprutande och kreativa förslag men utan uppföljning.

Men förutom apotek och vår egen life scienceindustris framtid det finns ett par andra stora frågor som kommer att prägla och påverka Läkemedelssverige framöver. Den ena är diskussionen om TTIP-avtalet som förs inom EU och som i den här branschen inte riktigt fått den uppmärksamhet den borde ha. Ett frihandelsavtal som enligt förespråkarna kommer att riva handelshinder och öka samarbetet mellan länder och världsdelar. Bland skeptikerna finns en oro att utländska läkemedelsföretag och myndigheter kommer att få ett alltför stort inflytande över Sverige. Att våra striktare antibiotikaregler och strävan mot miljöhänsyn vid framställning av läkemedel körs över av andra länders förhållningssätt.

Ännu vet vi inte hur ett eventuellt avtal kommer att se ut och vilka konsekvenserna kan bli men jag känner mig inte bekymmersfri inför det. Att ett utländskt företag skulle kunna stämma en stat för utebliven inkomst om deras preparat dras in från marknaden vore inte någon angenäm utveckling.

En annan fråga som jag tror kommer att ta större plats, och nu tänker jag mig bortom nästa mandatperiod, är hela finansieringsmodellen för att utveckla och använda nya läkemedel. Att marknaden ska fixa det själv har vi redan inte konstaterat att det inte fungerar för antibiotika ellerför sjukdomar som främst drabbar världens fattigaste delar. Det kommer vara oundvikligt att stater tar ett större ansvar och, gärna tillsammans med näringslivet, styr vart forskningspengar ska hamna.

Flera exempel på detta finns redan inom till exempel malaria och antibiotika. System med globala prisfonder och gemensamma patenspoler diskuteras internationellt och jag tror att det vore nyttigt att våga vända på perspektiven och tänka helt nytt för att driva utvecklingen framåt vad gäller läkemedelsutveckling.

Det finns mycket att prata om. Nu är det en höst av verkstad står på min önskelista.